Lika delar fantastisk som förvirrande.

Det krävs mod för att våga vara en artist utanför mittfåran. När alla strävar åt ett håll rustar Miss Li upp med käcka keyboardstämmor, mungiga och stråkhärvor för att bevara sitt sound. På sitt eget sätt lyckas hon alltid med att sträva utanför ramarna på ett smygjazzigt sätt vilket omöjliggör all typ av rubricering. Plus att man känner igen hennes röst på mils avstånd. Men trots att det är annorlunda allt annat i musikväg idag så ligger det ändå något bekant över Tangerine Dream.

Teenager For Life är lika delar Beatles-tramsig som burlesque. Med stråkarna som bas virvlar musiken runt som strömmar i det stormiga hav som är Miss Li. Golden Retriever, däremot, är en 60-talspastisch som andas Beach Boys och naivitet samtidigt som Clever Words violinsolo lämnar mig mållös.

Plötsligt inser jag att jag ställer högre krav på förnyelse på Miss Li än på någon artist när It Ain't Over passerar obemärkt förbi. Jag förstår inte hur Miss Li kan vara lika delar fantastisk som förvirrande. Men jag antar att det är det som är charmen.