Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Jack White
Hovet, Stockholm,
tisdag 11 september 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Onsdag 2012-09-12 12:09
Foto: Fernando Valdés Carrasco
GAFFA
3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor
3 stjärnor
Läsarna
3,50 stjärnor i snitt (efter 2 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Ett fantastiskt band bakom en vilsen frontman.

Det finns en scen i den nu tre år gamla men alltjämt ouppmärksammade musikdokumentären om gitarren: om tre av dess mest kända, ikoniska, erkänt begåvade och stilbildande och betydelsefulla betvingare, som på ett väldigt pittoreskt och oansträngt sätt berättar vad för typ av människa och musiker Jack White är. I öppningsscenen av detta verk, dokumenterande bakgrunden till de tidlösa verk legendarer som Jimmy Page och The Edge skapat med hjälp av en mastig bit trä och några stålsträngar, får den betydligt yngre Detroit-sonen ta plats, och utnyttjar sin tid som tillfällig huvudrollsinnehavare för att på en bondgård komplett med betande kor skapa en gitarr av en planka modell tjockare, två spikar, en glasflaska, en mindre och väldigt enkel pickup, och en längre bit ståltråd. Jack White nickar därefter nöjt, vänder sig mot kameran, puffar på sin cigarett och säger kort "man, you know ... who says you have to buy a guitar?".

Det är på något udda sätt representativt för sättet Jack White behandlar sitt instrument på, i alla dess olika skepnader och former, och det är representativt för den musik han är mest känd för att skapa. Komplicerade ackordföljder och hisnande snabba riff var aldrig del av de ingredienser som gjorde att Jack White ens kunde stå rak i ryggen när sällskapet bestod av män från Led Zeppelin och U2. Allt Jack White har gjort, från The White Stripes till The Raconteurs till The Dead Weather till denna solokarriär som han bara nyligen påbörjat, har handlat om simplicitet och klarhet, om tydlighet och direkthet.

Djupt insnärjd och rotad i blues har han alltid tagit det bästa från genrens lärdomar och musikaliska uppbyggnad och kombinerat det med ren rock, med rå punk, med luftig jazz och med traditionell sydstatsmusik, vare sig det kommer från The Great American Songbook eller från valfri småstad med mystiska rötter Jack snappat upp på någon av sina resor igenom Södern. Det hörs alltid när det är just han som spelar gitarr, nästan omedelbart. Ljudet är omistligt. Spelsättet är hans eget. Och varje gång han lånar ut sina tjänster och skapar ny musik är det ytterst sällan det inte räknas som smått enastående. Det var, med andra ord, på tiden att även han visade sig vara felbar. 

Blunderbuss är ett på många sätt rätt stabilt album. Inte ett genomgående bra sådant, men det uppstår aldrig några större problem på vägen, inga större missar, inga större felsteg att invända på. Men det vore naivt att tro, framför allt för Jack White själv, att hans nya projekt kommer att undgå jämförelserna till hans tidigare fruktansvärt populära tidsfördriv. Detsamma gäller hans liveframträdanden i allra högsta grad, en del av artisteriet som länge varit ett av hans största och självklara trumfkort; Jack White är en artist som alltid är bra live, det är bara så det är och har varit de senaste 15 åren. Och för två månader sen, på Roskildefestivalen framför över 80 000 personer, uppbackat av sitt otroligt begåvade The Peacocks, var han strax under den höga nivå han alltid brukar vara på. Lite rostig, lite nervös, men på väg någonstans även med detta soloprojekt. 

Ikväll på Hovet, i en långt ifrån utsåld arena vars vanliga hockeyanvändande på något konstigt sätt gjorde sig påmint i och med det ljusblåa sken precis allting lyser i rakt igenom konserten, är han i stort sett motsatsen. The Peacocks, det helt kvinnliga band han använt sig av och spelat med betydligt oftare på denna turné än med sitt manliga band, är även denna kväll så när som perfekt samspelta; de spelar starkt och högt, långt över Socialstyrelsens Gestapo-gräns, och låter som ett stort och fläskigt rockband trots att de spelar på nästan uteslutande analoga instrument. Men det de spelar, de Jack White väljer att de ska spela genom att mellan låtarna försvinna iväg i oftast mycket underhållande och imponerande bluesmoln och ta några sekunder åt att meddela alla vilken låt som kommer härnäst, faller platt mer ofta än sällan. Publiken verkar även under de mest välkända låtarna och snyggaste bluesattackerna ändå knappt vara där, men det blir knappast bättre av att det även i sina bästa stunder skränar om all diskant, och många låtar bara faller platt.

Jack White är utan tvekan en drivande kraft i dagens musikindustri, med mycket god smak och väldigt mycket makt i form av skivbolagsjobbet han även lyckas engagera sig åt trots att han nu är en evigt turnerande soloartist. Han är en artist och musiker, framför allt en otroligt duktig gitarrist, som det förväntas mycket av, för att i princip alla idag vet vad han kan göra, vad han tidigare gjort, och hur fantastiskt det ofta blir. Men när han spelar som han gör ikväll, med vad som verkar mer fokus på att underhålla sig själv och sitt band än publiken, eller där en hel del av låtarna han väljer att spela helt enkelt inte är av den kaliber av sina kompanjoner i setlisten, är det lätt att undra om det var någon sorts desperation som tvingade ut Jack White igen.

Han kunde lätt ha tagit en längre paus, bara ägnat sig åt att hylla First Aid Kit och släppa Conan O'Brien-singlar på Third Man Records, men valde att spela in ett lagomstarkt soloalbum som åtminstone just ikväll tyvärr känns lite som ett väldigt sällan återkommande misstag. Detta är inte gitarrhjälten Jack White som gjort sig känd för hela världen att vörda att älska som står på scen på Hovet, det är en man som bara visar självsäkerhet i musiken från hans förflutna, inte hans framtid. Det är, kort och gott, inte något Jack White någonsin kan tänkas önska sig vara.

Följ Jack White Tryck på hjärtat

Jack Whites keyboardist död
2014-10-15 (nyhet)
Jack White: Lazaretto
2014-06-17 (recension)
Tipsa en vän
1 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:
0
Jack White vet hur Jack White ska vara. Allt är som det ska vara, och det är magiskt. Hans soloskiva är magisk. Konserten på hovet var magisk. Det blir inte bättre. Det ska inte vara bättre, det är fulländat och magiskt.

Den här recensionen är pinsam och onödig.

6 stjärnor!

Logga in för att kommentera.

GAFFA Shop

White, Jack: Blunderbuss
Kr. 143,00
Köp på GAFFA Shop
White, Jack: Blunderbuss (Vinyl)
Kr. 204,00
Köp på GAFFA Shop
White, Jack: Lazaretto
Kr. 119,00
Köp på GAFFA Shop
White, Jack: Lazaretto (Vinyl)
Kr. 240,00
Köp på GAFFA Shop