Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Lördag 2012-09-15 12:40

Jens Lekman
Kulturbolaget, Malmö,
fredag 14 september 2012

Recenserad av Jonathan Bengtsson
Foto: Isabella Blomstrand
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

En man lika personlig som engagerad, en spelning lika vacker som välplanerad.

Det slår mig inte förrän jag verkligen står där, längst fram på Kulturbolaget. Jag skymmer sikten för några irriterade, väldigt små fans, och konstaterar lite skamset att jag långt ifrån förtjänar att just skymma sikt ikväll, då min relation till Jens Lekman är allt annat än inbiten.

Men det slår mig − samtidigt som lågmälda Every Little Hair Knows Your Name sakta, graciöst, dansar sig ut, in i varenda själ i den fulla lokalen − att musiken som denne väldresserade indie-crooner ger oss, plötsligt har börjat falla mig i smaken. 

Vad är det då som gör denna spelning så bra, och omvänder mig så abrupt? Jo, kära vänner, låt oss börja från grunden. Med förutsättningarna, formen.    

Ljudnivåerna är professionellt avvägda, Lekmans röst virvlar runt, ren, klar och lidelsefull, och gör sig minst lika bra live som på skiva. Publiken ter sig lika mottaglig för musiken som bensinindränkt hö är för eld, bandet är nästan rigoröst samspelt.  

Ja, denna kväll är helt enkelt − rent strukturellt − så välregisserad, så genomtänkt att det förefaller vara fysiskt omöjligt att inte ryckas med i Lekmans mjuka, musikaliska rörelser, hans triviala men samtidigt så märkligt rörande betraktelser.

Och då glider vi omärkbart in i en andra anledning, av mer abstrakt slag.

Engagemanget, passionen, och det faktum att vi inte blir tagna för givet. Nej, Jens Lekman är tvärtom ödmjuk i hela sin framtoning, tackar, bockar, och lovar att "efteråt, om vi ses, spela de låtar som ni tycker att jag har missat".

Sen har vi ju även soundet.  

Ibland låter det som om Paul Simon använder Jonathan Richman likt en musikalisk marionettdocka på någon billig charterresa, ibland hittar Lekman ett eget uttryck, där 60-talssoul parar sig med elektroniska inslag och samplingar, samtidigt som stråkar glider över hela kärleksakten, lika melodramatiska och svulstiga, som vackra.

I princip allt – från det gamla, till det nya, mer renodlade, klassiska materialet − imponerar.

Black Cab, inledande I Know What Love Isn't, som i min mening är något av det bästa denne man har gjort, An Argument With Myself, The End Of The World Is Bigger Than Love, Waiting For Kirsten (om Kirsten Dunst) ja, det finns faktiskt fascinerande mycket att ta med sig hem efter ikväll.

När Jens Lekman är som bäst kilar han in socialrealism och nostalgi i var mans ryggmärg, och bygger upp en högst personlig atmosfär. Ikväll får vi privilegiet att inte bara stå i hallen, utan även sparka av oss skorna, och bjudas in till denne sångares innersta musikaliska rum. 

Följ Jens Lekman Tryck på hjärtat

Jens Lekman visar upp sig
2013-07-03 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.