Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Fredag 2012-09-21 16:48

Graham Coxon
Docks, Reeperbahn Festival, Hamburg,
torsdag 20 september 2012

Recenserad av Özgür Kurtoglu
Foto: Stefan Malzkorn
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

En sann gitarrhjälte, även utan Blur.

Det kommer alltid att finnas artister som anses vara sådana med så självklara karriärer och meriter bakom sig att de helt enkelt inte behöver någon sorts introduktion. De har gjort och bevisat så mycket, släppt och varit delaktiga i så mycket bra musik, att det är en självklarhet att de allra flesta vet vilka artisterna är instinktivt, även utan större koll på exakt vad som gjorts eller släppts när. Därför kan det bli lite väl obekvämt, rent av konstigt, när en introduktion ändå försöks att genomföras. Som på Docks, någon halvtimme efter att Speech Debelle spelat klart, när det är dags för festivalens enda egentligen musiker med ordentlig legendstatus och en festivaljobbare får uppgiften att i princip försöka presentera Graham Coxon på ett lätt, direkt och enkelt sätt. Han misslyckas, och det ordentligt, och räddas av att den världskända gitarristen går upp på scen med ansiktet prytt av ett halvhjärtat leende.

Hans soloakt är ett intressant projekt, den klassiska solostämpeln och de förutfattade meningarna till trots; det vore enkelt att avfärda detta Graham Coxon gör själv, som han gjort i sisådär 15 år, som något han gör för att hålla karriären vid liv, för att han inte vågar eller vill vara medlem i ett band igen och göra större väsen av sig. Det vore dock en förenkling av löjliga mått. Graham Coxon har gjort detta länge nu, han vet exakt vad han gör och nästan exakt hur han vill låta, och vet ungefär exakt hur han vill att det ska presenteras när han spelar med sina egna medmusikanter och sitt helt egna material. Att framträdandet är centrerat runt hans numera ikoniska svarta Telecaster är inte särskilt överraskande, men att spelningen överlag fokuserar på gitarren och dess magiska oväsen så mycket som bandet och Coxon väljer att göra är däremot något oväntat.

Inte bara spelar han på sin egen strängmaskin som om den behöver avdemoniseras titt som tätt, men han gör det otroligt högt också, så mycket att låtarna bandet spelar med honom nästan tappar andan i någon sekund eller två av oljudet som kommer från Coxon. Men när de väl återhämtar sig är det med minst lika mycket bombast och distorsion som Coxon själv står för; igenom konserten har han inte bara en gitarrist till höger om sig, lite försiktigare spelandes på en vit Telecaster, men även två till som står bakom ett par keyboards som de spelar på lite ibland när de inte är upptagna med att även de banka på gitarrer. Det låter närmast monstruöst, hur enkla och tysta ackord påbörjas i en för Coxon typisk dur-till-moll-följd men gång på gång avslutas i en sorts kavalkad av trasiga barréackord och vridna kroppsdelar.

Att han är en mycket självsäker och begåvad gitarrist gör han ingen hemlighet av här heller, inte ens när låtmaterialet på själva albumen han släpper inte är i närheten lika gitarrtyngda som de är live, men att han ändå, fortfarande, är en rätt osäker frontman kan han inte dölja ens om han orkade anstränga sig för att försöka. Det förändrar visserligen ingenting på det stora hela, det blir snarare en del av den timida charm som Graham Coxon alltid haft, den som märks så snart han säger någonting annat än tack till publiken, den som visar upp sig när han erbjuds en skiva av någon i folkmassan men bara vill ta emot den om den kastas upp ordentligt. 

Han låter och spelar som en tonåring som precis upptäckt hur kul det är att spela i ett rockband, med punk och skrammel som främsta inställning men allt som oftast bredbent rock och tjocka gitarrmattor som resultat. Det blir rätt svårt att följa allting efter ett tag, med alla avig svängar i olika håll och stilar som Graham Coxon bevisligen behärskar men själv inte riktigt verkar veta vad han ska göra av. Men han verkar nöjd av att få göra detta, sin alldeles egna grej, bara så kort tid efter att hans blur stängt de Olympiska Spelen i London och någon vecka efter att han tillsammans med bandet här i Hamburg öppnat för Noel Gallagher på brittiska arenor, engagemang som känns världar iväg från detta punkiga i en smutsig klubb på Reeperbahn.

Följ Graham Coxon Tryck på hjärtat

Graham Coxon: A+E
2012-04-02 (recension)

Följ Reeperbahn Festival 2012 Tryck på hjärtat

Rusig rock på Reeperbahn
2012-09-25 (nyhet)
GAFFA på Reeperbahn
2012-09-20 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.