Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Chew Lips
Café Keese, Reeperbahn Festival, Hamburg,
fredag 21 september 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Söndag 2012-09-23 21:05
Foto: J. Pountney
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Mörk och dansant pop från London − en av festivalens höjdpunkter.

Inspirerande och nervkittlande musik behöver inte alltid vara överdriven i sitt försök till originalitet. Den behöver inte alltid sträcka sig efter höjder satte långt bortom smärtgränsen för mänskliga ting, förbi himlavalvet och ut i atmosfären för att försöka grepp det okända och för de flesta ouppnåeliga. Det går att nå längre med klara idéer och bida ögon eftersom det på betydligt fler personliga plan allt som oftast talar mer från hjärtat hos bandmedlemmar än av andra tidigare bestämda rutter till storhet och hyllningar brukar göra. Det är inte många band alls som kan ta något tidigare skapat och sätta sin personliga prägel på det och få det att låta, kännas, se riktigt bra ut, men de få som kan ska och bör få den uppmärksamhet de verkligen förtjänar. Chew Lips är ett sådant band, som närmast spricker av den egenhet de strött över sin musik, som påminner om en handfull andra men låter som inget annat.

Café Keese är inte en lokal som direkt känns som en plats där stordåd någonsin kan skapas, eller ens påtänkas. Det är en aningen avlång lokal som inte ens fullt upplyst lyckas kväva känslan av ofrånkomligt dunkelt mörker. Så, det blir naturligtvis så att det enda i detta dova hål som kan ses som ett klyschigt "ljus i mörkret" är Alicia Huertas och hennes kompanjon James Watkins, samt gästande trummis. I fyra år har Watkins och Huertas från East London kallat sig själva för Chew Lips, lite halvfyndigt och gulligt skrattretande sådär, och gradvis byggt vidare på det som i början bara var en tanke om elektronisk pop som går att sjunga och dansa till. Nu är de något helt annat, med samma kärna och huvudtanke med musiken, men med en betydligt bredare palett och kontroll över allt de väljer att måla på sin popcanvas. 

Den mesta av musiken kommer från Watkins, som spelar bas och gitarr när han inte spelar på en av sina synthar och keyboards, eller skruvar på sin elektroniska apparatur. Det är han som styr föreställningen framåt, mellan mer kommersiellt lagd så kallad traditionell electropop som går hem på klubbar och radiostationer världen över och betydligt mer komplicerade dansnummer som använder drone och noise för att hålla ihop låtarna men ändå behåller sin danstakt längst fram och centralt i ljudbilden. Och med en frontfigur som Huertas fungerar precis allt trion väljer att spela ur sin numerärt begränsade men kreativt vibranta katalog. 

Med sin starkt vibrerande, flexibla och böjliga röst klättrar hon oansträngt och med lätthet fram och tillbaka uppför och nedför oktavskalorna, mellan mörkare och ljusare stämmor, hela tiden som ett helt eget instrument i varje låt. Medan bandet gungar till tonerna av tidernas kanske mest överanvändande baslinje, som hörts i allt från Girls & Boys till omgjorda versioner i dussintalet The Hives-låtar, behöver Huertas knappt göra annat än att sakta accentuera sina ord tydligare för att helt snärja publiken samtidigt som synthslingorna studsar omkring henne i arpeggios. De gör det enkelt tillsammans, framför allt Huertas som sjunger utan att blunda eller släppa någon ur blicken, lika bra på det mörka discodansandet som det glada electropop-shufflandet.

Följ Reeperbahn Festival 2012 Tryck på hjärtat

Rusig rock på Reeperbahn
2012-09-25 (nyhet)
GAFFA på Reeperbahn
2012-09-20 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.