Muse: The 2nd Law

Muse
The 2nd Law

Muse: The 2nd Law

GAFFA

CD / Warner
Utgivning D. 2012.09.28
Recenserad av
Özgür Kurtoglu

Om någon marknadsföringsanställd slyngel någonsin skulle få för sig att musik kategoriserat som "spagettiwesternhårdrocksballadsdansopera" faktiskt är ekonomiskt och försäljningsmässigt gångbart, skulle det enda bandet i genren heta Muse. För att ett album som faktiskt innehåller spår av alla ovanstående, som beskrevs påstått skämtsamt av Matt Bellamy som "christian gangsta rap jazz odyssey, with some ambient rebellious dubstep and face melting metal flamenco cowboy psychedelia" och handlar om termodynamik och världens undergång eller något liknande bara kan komma från ett band som Muse. Muse gör år 2012 allt de kan för att radera ut Muse.

The 2nd Law, detta otroligt emotsedda och av skivbolaget sinnessjukt överbeskyddade sjätte album från firma Bellamy-Wolstenholme-Howard, är helt enkelt ett utomplanetärt misslyckande. Ett album skapat helt utan klarsynthet, med storhetsvansinne som främsta bländande drivkraft, utan ens ett uns av konstnärligt vett närvarande för att balansera de högtravande idéerna och galna sångerna med lite, bara en gnutta, smakfullhet. Bandet provar allt mellan himmel och jord för att hitta rätt, allt från fulla orkesteruppsättningar på plana rocklåtar till elektronisk porrfunk och udda räder in i dubstepvärlden.

De ägnar även alldeles för mycket tid åt galet efterapande av band som haft väldigt tydlig betydelse för Muse, men aldrig någon längre tid alls åt det som gjorde de bra från första början. På The 2nd Law är Muse som ett hockeylag med en endaste vettig kedja i en trupp bestående av över 30 spelare, fem spelare som fattar att tunga riff och gnisslande solon räcker långt tillsammans med ödesmättade pianoballader med falsett sång och håller sig till det i några 30 sekunder långa byten, och övriga 25 som envist försöker med slagskott från bakom mål med huvuden gömda bakom överstora visir och oslipade skridskor. 

För det mesta är denna version av Muse ett gäng desperat sökandes efter någonting de för längesedan dumdristigt lämnat bakom sig: en egen idé och identitet. För Led Zeppelin är de inte, Depeche Mode är de inte, Radiohead är de inte, och U2 är de inte heller trots att de verkligen försöker vara allihopa samtidigt; de är bara Muse, trots att albumet låter som någonting helt annat, och om det var en väldigt bra sak att vara för tio år sedan är det idag den fullständiga motsatsen.

Det finns absolut ingenting fel med att vilja förstora sin musik, sitt uttryck och sin ljudbild, göra den till någonting mycket större än det egentligen är. Men det är alltid fel att låta den viljan förstöra något som funkade till någonting så vilset som detta. Så som detta album låter, denna förvirrade massa av självgott egorunkande som avslutas med en explosion av ljud som aldrig någonsin bör eller tidigare ens behövde mötas, bör även karriären få möta sitt slut på samma sätt om Muse nu ändå bestämt sig för att låta såhär. För knappt tio år sedan var de på väg mot himlen med ofta fantastiska Absolution. Nu har de gjort sig själva så oönskade att en termodynamisk världskatastrof vore att föredra över en uppföljare till detta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA