Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / CD

Tame Impala
Lonerism

Border | Släpptes fredag 5 oktober 2012
GAFFA | Recenserad av David Winsnes
Tisdag 2012-10-09 13:03
GAFFA
6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor
6 stjärnor
Läsarna
6,00 stjärnor i snitt (efter 2 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.
  WiMP    Spotify

Ett fantastiskt exempel på hur historien går igen, i en för sin tid något ändrad form.

Leif Podhajsky är en grafisk designer som precis som Tame Impala kommer från Australien. Han har samarbetat med ett flertal band och skivbolag de senaste åren, bland andra Lykke Li och The Horrors, men det är genom den nära kontakten med sina musikaliska landsmän han slagit igenom på allvar i branschen. All Tame Impalas artwork är signerad Podhajsky, vars verk utforskar en rad ämnen men i synnerhet magi och naturens relevans och dess ofta psykedeliska skimmer. Detta får han fram genom att jobba med tekniker som mönster, rekursion, balans, symmetri och upprepning.

Samarbetet är i nuläget ett av de mest intressanta möten mellan konst och musik jag kan förnimma mig om. Podhajsky har själv berättat att han alltid försöker sätta sig in i musikens betydelse innan han börjar forma det han hör. En självklarhet kanske, men resultatet är en laserprecis röd linje mellan ljud och bild. På så vis växer upplevelsen av att ta sig an Tame Impalas nya album Lonerism ytterligare.

Tame Impala kommer från Perth, en miljonstor kuststad isolerad från all annan form av civilisation i västra Australien, och − trots att det känns evinnerligt slentrianmässigt att referera till geografi − det hörs. Det låter som oroligt hav som slår mot strandkanten under ödsliga nätter. Bandets hjärna Kevin Parker har till och med beskrivit Lonerisms sätt att närma sig lyssnaren som vågor som slår över en.

Men nästan i samma utsträckning som det är ett barn av sin tid och plats är det här också ett album från 1968. En kortare (utan att vara kort) och mer homogen version av The White Album, där varje spår är oumbärligt. Den enda låt jag tvingar mig själv att stanna vid flera gånger är Sun's Coming Up. Låten är helt enkelt för otrolig − en förkrossande vacker ballad som rider ut i ett slags lekfull droneskvalp − för att inte tvinga hacka upp albumets repetitiva snurrande på skivspelaren. Men Lonerism är en skiva vars låtar man alla vill spela otaliga gånger innan man går vidare till nästa. Det är en tidsdödare av klassiskt mått.

Och just som Podhajskys kompositioner, exakt som Beatles i 60-talets sista andehämtningar, sugs man genom mönster, symmetri och upprepning in i Tame Impalas verk. Som om de målar sina ljud. Det kan lätt bli en pastisch när 60-talets psykedeliska scen ska tecknas om men det blir aldrig tal om det här. Tame Impala, inte minst Kevin Parker, är för talangfulla för det. Lonerism är ingen skiva där ett par stenade dudes stått och hängt över två ackord tills det låter skevt. Skelettet är årets mest välskrivna poplåtar och det är i alla ögonblick kärnan.

Tame Impalas andragiv framstår med sina tekniker som ett oöverskådeligt nöjesfält − ett avstängt sådant om man ska fortsätta tala i bilder − men kompresseras samman av en hårt hållen formel. Det påminner litet om Bradford Coxs (Deerhunter) låtskrivande på 2010 års Halycon Digest, men jag tvekar på att någon har förvaltat ett arv av detta slag så väl sedan Bobby Gillespie på 90-talet började intressera sig för Stones.

Följ Tame Impala Tryck på hjärtat

Tame Impala: Azalea, Way Out West
2013-08-09 (recension)
Hajpad duo till Way Out West
2013-02-14 (nyhet)
Tame Impala: Pustervik, Göteborg
2012-10-22 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.