Ikonen kastar ur sig autotune-missar och fängslande popballader.

John Cale har sedan första soloskivan Vintage Violence från 1970 pendlat mellan renodlad pop och avantgardiska ljudexperiment. Det var många som höjde på ögonbrynen när de hörde debutalbumet – den alternativa ljudbilden från de två första Velvet Underground-skivorna var som bortblåst. Och som producent av Nico och The Stooges var det inte många som anade att countryfärgad kammarpop stod på agendan. En utmärkt skiva ska tilläggas. Sedan dessa första år har det varit svårt att genrebestämma Cale, och med nya skivan Shifty Adventures In Nookie Wood låter han de elektroniska influenserna höras mest. Med blandat resultat. Vill varna för mediokra autotune-missen Mothra.

De bästa låtarna på skivan påminner om Cales kreativa 70-tal. Avslutande Sandman (Flying Dutchman) är i sin komplexa enkelhet en tydlig återknytning till de första soloalbumen. En fängslande popballad. En annan favorit är melankoliska Midnight Feast som avlutas med snygga spaghetti western-gitarrer. Flertalet spår känns dessvärre ointressanta, vilket inkluderar trista och raka Danger Mouse-samarbetet I Wanna Talk 2 U. Missarna överskuggar träffarna.