Med avskalade arrangemang överträffar Borlänges finaste sig själva.

Ett lätt punkigt anslag, ett gammalt piano och Gustaf Frödings texter. Allt detta och mycket till utgör grunden till Infruset. Det är ett risktagande, att våga sjunga på svenska och att dessutom göra det så avskalat som Mando Diao gjort. Hela skivan sköljer över en som en insikt, som en nostalgitripp till ett sommarlov som runnit en mellan fingrarna. Det är smärtsamt vackert när Gustaf Noréns och Björn Dixgårds röster flätas samman i en stolt harmoni.

Ibland river det till lite extra, som i Strövtåg I Hembygden där stråkstämmorna kvittrar till i bakgrunden och sången virvlar kring sin egen axel. Man drabbas av melodierna trots att tempot lunkar på i ett näst intill provocerande långsamt tempo. Som resultat tvingas man till reflektion, vilket i vår tidsålder nästan kan kännas som en synd.

Infruset är ett album som tar alla risker och det är snuddande nära ett mästerverk. Men det är vissa småsaker som får det att halta. Det obehagliga ökandet av tempo i slutet av Men. De pålagda fågelstämmorna som känns krystade. Det ljud som påminner om claves men med reverb som ekar tills det tar över ljudbilden totalt.

Men trots allt detta slår Infruset an toner hos en man inte visste fanns.