Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Box

B.B. King
Ladies And Gentleman...Mr B.B. King

Universal | Släpptes måndag 24 september 2012
GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Onsdag 2012-10-17 19:08
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.
  WiMP    GAFFA Shop

En box som känns ofärdig, över en legendarisk karriär som är densamma.

Lucille föddes i Twist, en knappt anmärkningsvärd och icke-lagstadgad liten håla i Arkansas. Lucille föddes i elden. Inte en metaforisk eld som hänvisar till djävulen eller helvetet eller den påstådda själar bluesmän sålt för att kunna bemästra musiken, utan en mordbrand. Riley B King stod på scen i vad de få som minns händelsen beskrivit som en glorifierad lada, 24 år ung, och spelade inför en häpen publik precis som han då bara nyligen börjat göra. För att slå bort den bitande kylan tändes en tunna fylld med fotogen på med eld, som senare uppslukade hela lokalen efter att två unga män börjat slåss över en kvinna och i handgemänget slagit över tunnan som sedermera kostade två människor livet. När elden växte sig för kraftig för att kontrollera insåg unge Riley att hans älskade Gibson, värd ungefär $30, var kvar på scen och rusade därför huvudlöst tillbaks in i infernot. Kvinnan männen slogs över, det onödiga slagsmålet som föranledde det efterföljande eländet, hette Lucille. Utan Lucille vore B.B. King ingenting, och den relationen till sina gitarrer är vad som gjort King till en gitarrikon trots att virtuositet aldrig varit något huvudsakligt intresse eller mål för 87-åringen. 

Av förklarliga skäl är då denna samling, klumpigt ihopsatta box på fyra skivor, inte överdrivet nyskapande, om ens överhuvudtaget. Främst då för att det aldrig egentligen var B.B. King som hade den rollen i bluesvärlden, eller strävade efter att vara den personen för den delen. Det är inte många som vill vara det heller, som utövare av det många anser vara USAs första helt egna musikstil nöjer de allra flesta bluesmän och blueskvinnor med att övertyga med känslor snarare än med instrumental skicklighet. Vad som kallas äkta talang är annorlunda inom blues än i andra genre då bokmalande och studerande av nedskrivna tips mer fnyses åt än något annat.

Att bläddra igenom den kompakta, eleganta, lilla bok som medföljer boxen är ett nöje i sig; det är minst sagt intressant att läsa alla studioanteckningar som ibland dokumenterar en osäkerhet kring exakt vilken studio som låtarna spelats in i. Dokumentationen visar också hur bluestraditionen oftast funkar, det är inte alltför ofta som B.B. King själv skrivit låtarna som finns med på dessa fyra skivor, men ändå är varenda låt identifierad som hans egen tack vare både hans egen röst och den från gitarren som är känd som Lucille. Det är förhållandet, kärleken, till Lucille som alltid funnits med honom, som han döpt varenda gitarr han haft som sin heltidspartner sedan 1949, som på många sätt gör artisten och legendaren B.B. King till den ikon han är och länge har varit.

Detta är en mycket förutsägbar samling av de mest enkla och positiva skäl, helt enkelt för att det är svårt att göra fel när B.B. King och hans livsverk ska sättas ihop och visas upp på ett relativt expansivt sätt. Men alltjämt saknas någonting för att fylla de luckor det bevisligen från skivbolagshåll ansträngts för att inte lämna upptäckbara. Främst är det tanken bakom projektet som känns relativt tam och innehållslös, då detta ändå bara är en nedbantad version av en betydligt matigare box innehållande tio skivor, essäer och mycket fylligare bok. Det är alltså en ren och skär skivbolagsprodukt skapad för de som av någon anledning inte vill ha 194 låtar istället för 77. Men även den större boxen tvingar fram en hel del frågetecken, då Ladies And Gentleman…Mr. B.B. King är en samling som inte ens överhuvudtaget nämns på de officiella kanaler bluesmästaren har i sitt namn online. Det är inte nödvändigtvis någonting som bär större tyngd för material däri eller för projektet överlag, men det är en intressant fotnot för något som delats upp i två versioner utan egentlig vettig anledning. 

Det är i ögonblick som det smått otroliga vrålet från publik i början och av King själv i slutet av Sweet Sixteen, inspelad i Chicago 5 november 1966, som den enkla och orkestrala skönheten i The Thrill Is Gone, som de bönhördat orörda äldre inspelningar, och i den övervägande majoriteten av de 77 låtar som finns på dessa fyra skivor som den självklara storheten i B.B. King träder fram. Det är i hans tveksamma 70-tal och dess ologiska funklutningar, i hans svaga 80-tal och dess rätt platta popförsök, som hans få svagheter lyser igenom och gör det på ett alldeles för starkt sätt. Det blir aldrig dåligt egentligen, det har B.B. King nog aldrig varit och det kommer han aldrig att vara, men det är tydligt och omöjligt att ifrågasätta vad Mr. King är bra på och vad han är mindre bra på.

B.B. King har alltid spelat sin blues för glädjens skull. Inte för att han är sorgsen som alldeles för många alldeles för ofta hävdar att blues alltid utan undantag är, även om hans sång berättar en annan historia. Inte för att han inte kan göra annat, som sjunga som Frank Sinatra eller som Sammy Davis Jr, men för att Lucille inte vill spela något annat än blues. Och varför skulle då B.B. King ens tänka ens en endaste tanke på att ägna sig åt något annat än hans älskade, älskade blues?

Följ B.B. King Tryck på hjärtat

80-talsikon till Sverige
2011-03-25 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.