The Raveonettes: Debaser Medis, Stockholm

The Raveonettes, Debaser Medis, Stockholm

The Raveonettes: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Vad gör man när musiken tar slut, undrade Jim Morrison och vek av in i sin mörka dal, och kom aldrig någonsin tillbaka. Men under några snabba år dessförinnan i vad som målas upp som ett ständigt högtryck av mixade drogcocktails och självlysande lust, hann han med att skriva en storstads första soundtrack. Jim Morrison tog pulsen på Los Angeles innan stadens popliv hade hunnit växa klart, och änglarna fick sina suggestiva sånger om vägarna och broarna och solen på den amerikanska västkusten. 

Många menar annars att Los Angeles aldrig varit platsen att gräva upp inspiration från. Det är med andra ord som det alltid är när schabloner blir till sanningar i huvuden hos folk. Allt som blir kvar är ytan, legender och den där Hollywood-skylten som symbolen för allt det som blivit så lätt att hata med staden. När den danska rockduon The Raveonettes sökte inspiration till deras senaste skiva Observator, var målet först och främst att ta sig bort från New York. Det andra blev att göra ett Los Angeles-album, med allt vad det kommit att innebära. Det vore lätt att fastställa ett LA-album som blött, plaskigt och varmt. Men också alldeles för enkelt. Det är som att motorvägarna som leder in och ut i Los Angeles lever ett alldeles för bra liv för att inte bli omskrivna. Varken America eller The Mamas & The Papas kunde motstå vägarna. Vägarna gör popband perplexa. Så har det alltid varit. Americanan är aldrig komplett utan dess berättande highways. 

Los Angeles är inte bara viktiga för The Raveonettes anno 2013, det soliga och det plaskiga känns som ett av bandets absoluta grundämnen nuförtiden. Men ett lika stort grundämne är det självklara arvet från The Jesus and Mary Chain. Det finns inget nutida popband som låter lika mycket som brittisk svårmodig garagerock från 80-talet. Det är också nästan för övertydligt tio minuter innan spelningen börjar, när Darklands trycker sig ur högtalarna som en påminnelse om duons musikaliska rötter. På utsatt tid kliver de också fram ur skuggan och både ser ut och låter som en reinkarnation av 80-talets våg av allt det som gjorde britpopen till vad den en gång var. Sune Rose låter även snabbt meddela att kvällen kommer att bli lite annorlunda. "Vi kommer att köra lite låtar vi aldrig brukar köra, och vi kommer ta tillfället i akt att spela låtar vi inte gjorde sist", säger han och refererar till spelningen på Slussen i höstas. Det är en symptomatisk handling och förståelig på alla sätt, men det gör också att kvällen blir till något helt annat än en mild rockkonsert. Det är punk, det är stenhård rock och det är svinhögt. Ljudet skramlar, gnisslar och låter stundom som två stora metallblock som stöter in i varandra. Det var längesedan jag var på en konsert med lika påträngande ljudvolym, och många i publiken står också med fingrarna i öronen och skakar på huvudet åt varandra i samförstånd. I långa stunder är det som att ta del av en konsert som har klivit in i för hög tonart och bara skiter i allt. Ibland glittrar det som bara strandrock kan göra, men mest av allt är det garagerock silat genom ett filter av punk och attityd. 

Jag är helt inte säker på vad jag tar del av, och jag vet inte om det heller betyder något, men jag vet att det var Raveonettes-spelningen då rötterna fick visa vägen och kvällen då dansk, blöt rock blev till en punkfestival på absolut högsta volym. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA