Ossler: Södra Teatern Stockholm

Ossler, Södra Teatern Stockholm

Ossler: Södra Teatern Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Inramningen är perfekt. Den gamla teatern med sina vackra balkonger, sittande publik och ett i stort sett perfekt ljud utan att behöva dra volymkontrollen till max. Ossler med band utnyttjar den djupa scenen med några väl valda lampor bakom sig och ett vackert träd i siluett som vinden sakta ruskar om löven i som backdrop. Man ser så gott som bara siluetterna på Ossler, Ulf Rockis Ivarsson på bas, Christian Gabel på trummor och Mikael Nilzén på synth när de bygger upp små ljudslott som flyter ut och emellanåt exploderar över publiken. Det är skört, vackert, gnisslande, skrapande, avigt och tungt. Bandet är så återhållsamt att det nästan känns våldsamt, Osslers gitarr är så överstyrd att han ibland bara behöver försiktigt röra den för att den ska tjuta och skrika medan Rockis lägger basgångar som känns ända in i märgen.

Det är en i stort sett perfekt spelning med en underbart väl utvald låtlista. Bandet öppnar med Hundön och Ossler smeker fram tonerna med sin stråke på gitarren. Efter den får vi senaste skivan Stas absoluta höjdpunkt Skönhet I Förfall som bandet tar till nya höjder. Ossler spelar nästan hela senaste skivan och speciellt Fars Dag görs i en väldigt intensiv och sprakande version. Det är intressant att se en trummis som Christian Gabel, som i vanliga fall är en väldigt återhållsam trummis, bygga upp tunga rytmer med Rockis jordskredsbas. Och när han lutar sig in i trummorna i slutet av Grisarna Och Flugorna medan Osslers gitarr jagar på bandet kapitulerar vi totalt ... det är så fruktansvärt bra, så väldigt snyggt att det är en förbannad skam att Ossler inte är större än han är. Med ett gitarrspel som är den perfekta kombinationen av Ry Cooder och Blixa Bargeld och ett så lyhört och följsamt kompband är det svårt att tänka sig någon i Sverige som skulle vara bättre just nu.

Konsertens absoluta höjdpunkt kommer i två spår från Ett Brus. Gabels undergångstrummor tillsammans med de otroligt attraktiva oljud som Ossler tvingar ur sin gitarr i Borra Hål tillsammans med det utomjordiska driv som de skapar i Ett Slutet Rum knockar mig totalt. Vi får sedan en skör och vacker version av Leonard Cohens The Partisan, översatt av Ossler. En perfekt avslutning på en perfekt kväll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA