Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Bruce Springsteen & The E Street Band
Friends Arena, Stockholm,
lördag 4 maj 2013

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Måndag 2013-05-06 17:01
Foto: Sandra Johnson - www.sandrafotar.se
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
5,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

I en instängd fotbollsarena i Solna är Bossen och hans band lika bra som vanligt.

"Om några veckor kommer hela Sverige att insjukna i en nästan årligt återkommande feber, en sjukdom som gör de lyriska av det minsta och det mesta, som gör de skenamerikanska och patriotiska trots att de aldrig i hela sitt liv vurmat över varken det lokala eller det mer nationella kollektiva tänket. Kampsånger om arbetarklassens betydelse och eviga (just det) kamp mot kapitalismen, mot krigsuppviglarna, mot allt som är fel i världen och bara gynnar individen istället för den samlade massan kommer att sjungas, och självfallet kommer alla att utan förbehåll sjunga att även vi är stolta över att vara födda i USA. Ärade damer och herrar, det är med andra ord och oförkortade beskrivningar helt enkelt oundvikligt att Bruce-säsongen, den närmar sig med stormsteg."

Inte mycket har förändrats sedan detta stycke påbörjade recensionen som skrevs för GAFFA, efter att Bruce Springsteen & The E Street Band blivit Roskilde Festival-historiens största och mest omtyckta bokningar någonsin. Bemötandet och uppmärksamheten som ges Springsteen och hans band i Sverige beskrivs av vissa som en besatthet eller som hysteriskt, medan andra snarare kan tycka att det är denna nivå av uppskattning som borde tillägnas alla band som musikälskare håller kära. Dessa känslomässiga band som finns här för Springsteen, som tydligt är väldigt starka kallas av vissa för ingenting annat än nostalgiskt dravel, att det inte finns något värre än sådant bakåtsträvande beteende. Samtidigt är samma belackare så upptagna med att hitta det nya, det som är inne just nu och spelas på alla coola ställen, att de både missar mycket av charmen med just detta band live och samtidigt glömmer bort sina egna förkärlekar för gammal schlager eller "äkta black metal" eller "house som den var menad att låta".

Går det att förneka att superlativen är befängda, överdrivna, uppblåsta, och allt annat som betydelsen av "superlativ" faktiskt innebär och innefattar? Nej, självfallet inte. Att kvällstidningarna använder sitt "FLASH"-system för att upplysa om var och vartannat som sker på konserterna, som följer de tjocka bilagor de redan producerat inför spektaklet, och även går så långt att använda "SENASTE NYTT"-varningar för att meddela om recensionsbetyg, är bortom absurdum. Samtidigt är det väldigt tvivelaktigt att försöka påstå skillnader mellan Springsteen-fans och andra större skaror artistföljen som det pratas om i media, då en sådan diskussion skulle kräva en genomgång om det är skillnaderna på rock och pop som definierar tonen som grupperna pratas om i innan den skulle bli tvungen att gå ännu djupare. Men lika galen som rapporteringen kring detta är, och som den väldigt nyligen varit när en annan minst sagt väluppmärksammad artist besökt Stockholm, lika lite går det att påstå att Bruce Springsteen & The E Street Band inte är ett enastående liveband. 

På sin andra kväll på Nationalarenan, i sig en ny upplevelse för alla involverade som gjort det till en vana att tillsammans njuta av musiken under bar himmel på Ullevi och Stockholms Stadion, är de precis lika bra och energiska, stabila och enigmatiska som de brukar vara, varken mer eller mindre; de är även denna gång otroligt samspelta, de ser som vanligt ut att ha det rätt gemytligt framför 55 000 personer och beter sig därefter som de proffs de bevisligen är och har blivit efter att ha besökt bara Sverige titt som tätt sedan 1975. Att de tackar för allt stöd och kärlek under närmare 40 år med att spela Darkness On The Edge Of Town från början till slut är en regelrätt hyllning: både till ett tidlöst album, men också till alla de som år efter år kommer tillbaka och får se ett band som fortfarande är vitalt och dessutom utrustat till tänderna med talang och material att backa upp det hela med. 

Visst finns det en spekulativ risk att Bruce och bandet bränner ut sina alternativ genom att spela så länge (2 timmar och 50 minuter ikväll) och så mycket (30 låtar per konsert i snitt, 159 olika totalt på förra turnén) och så ofta (åtta gånger i Sverige bara de fyra senaste åren, nio efter nästa lördag), visst kommer det bli så att det någon dag blir brist på folk som inte sett honom ens en gång, eller som bandet spela igenom Born To Run eller Darkness On The Edge Of Town. Det går att ställa sig frågor om vad han ska göra då, spela The River? Ska han hålla intima konserter med nysättning för E Street Band och istället framföra Nebraska? Eller dra igång alla cylindrar och blåsa rakt igenom Born In The USA? Det är svårt att se dessa scenarier som värda att beklaga eller som kan komma att bemötas med protester eller invändningar; det låter snarare som en värdig fortsättning på ett livsarbete i rockmusikens namn, ett framgångsrecept som än idag håller och berör och gläder människor världen över, gång på eviga gång.

Följ Bruce Springsteen & The E Street Band Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.