Bob Dylan: Stockholm Waterfront

Bob Dylan, Stockholm Waterfront

Bob Dylan: Stockholm Waterfront

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Det är 1970 och John Lennon sågar av den sista länken till sitt gamla band. Han börjar skrika och slåss, och spelar in ett album som känns från magen, som känns i bröstet, och som slår sönder allt som tillhörde Beatles-medlemmen John. På sitt första soloalbum sjunger han om att han inte längre tror på något alls. Bara sig själv. Han tror inte längre på Beatles och Jesus, han tror inte på yoga eller Hitler, och tror inte längre på Robert Zimmerman. I en intervju i Rolling Stone samma år säger han att Bob Dylan är bullshit. "Han heter ju Zimmerman. Jag går inte runt och kallar mig för John Beatle".  John Lennon är arg, och frågar sig gång på gång vem Bob Dylan egentligen är. Frågan var legitim 1970, och frågan är lika mycket vid liv 2013. För det börjar och det slutar med Bob Dylan. Det börjar och slutar med Bob Dylan för att han tidigare än någon annan vände ryggen till. Säg mig den artist som gått tvärt emot sin publik fler gånger än Bob Dylan och du famlar i blindo. Säg mig den som gjort det på ett mer spännande sätt och du är bara blind.

Bob Dylans enigmatiska sida må vara överdriven, men den är fortfarande viktigare än en stor del av all samtida popmusik, just för hans förmåga att hela tiden kommentera sin samtid, just för hans förmåga att tonsätta den med alla verktyg han haft tillgängliga. Han har grävt upp rock, gospel, blues, jazz och country med rötterna, och just där i finns en förklaringsmodell till den nivå av respekt få – överhuvudtaget inga – har byggt upp. Ingen har greppet om Bob Dylan. För grejen är precis den, att bestämmer man sig för vem Bob Dylan är, då tappar man honom. Han är en av få kvar – David Bowie är en annan – som inte låter sig ramas in av tiden vi lever i. Där Springsteen gjort sig mer och mer till en global rockfar är Bob Dylan fortfarande alla versioner av sig själv samtidigt. Det spelar ingen roll att han målade sig vit och laborerade med fjädrar på 70-talet, det spelar ingen roll att han samlade på sig svårflörtade damörhängen i sin luriga fas i mitten av 80-talet. Allt har alltid handlat om det vi inte kan ta på, och det vi inte kan ta på är det som gör att allt fortfarande känns nytt. Att recensera Bob Dylan är som att betygsätta solen. 

Bob är en kort man. I vad som till synes verkar vara en dress som mycket, mycket gamla damer har på sig kliver han in på scenen okommenterat och utan att adressera någon som helst publik. Tillsammans med sitt kringresande, svårt New Orleans-doftande band, brummar han igång Things Have Changed på utsatt tid, och allt är till en början som schablonbilden av Bob Dylans liveshower är; låtarna är nästan så långt ifrån originalversionerna som man möjligt kan komma. Med skillnaden att allt är så fruktansvärt mycket bättre. Det är inte bara en enigmatisk och charmig Bob Dylan som står längst fram på scenen utan instrument. Det är en Bob Dylan som till synes verkar befinna sig på den absoluta toppen av sin förmåga.

Det mest intressanta med de tre inledande låtarna är chocken i sig. Inte bara det helt fängslande i att se människan, artisten och poeten Bob Dylan stå på en scen rent fysiskt. Men hur rent chockerande bra han faktiskt sjunger. Fraseringen är fläckfri, konsonanterna smattrar i botten av svalget, och när han ställer sig så bredbent att han blir 20 centimeter kortare är det snabbt det mest surrealistiska man kan ta del av. 15 meter bort från scenen upplever jag en närvaro ord inte kan göra rättvisa. Han är visuellt helt omöjlig att slita blicken från, och fängslande på samma sätt som den första dansen i Twin Peaks var fängslande på. När han får feeling ställer han sig med ena handen på höften, benen brett isär, och fraserar som en kulspruta. Både She Belongs To Me och What Good Am I stöps om i Tempest-tappning, och allt låter som en ride längs den frijazz-allé Bob Dylan valt att befinna sig i på sistone. Men just det är också vad som kan kallas för konsertens enda övergripande oro, och stunderna må vara korta, men de finns där. Det är när bandet får feeling och blir ett renodlad blues och jazz-kalas som det känns riktningslöst, och som att på nära håll få ta del av en uppsättning med Woody Allens kringresande jazzmusiker. Men det är som att Bob Dylan själv ligger så långt före alla andra just nu, att han också är medveten om precis det här, och aldrig tillåter en enda låt sväva ut för länge i jazzuppsättningar.

Han klipper av banden till all jazz så fort det börjar sväva. Duquesne Whistle och Beyond Here Lies Nothin' förstärks och låter än mer som leksaksfabriksmusik än vad de gör i sina original. Oväntade Tangled Up In Blue låter förvrängd till den grad att det låter som allt annat än Tangled Up In Blue, men bortsett från det är det en spelning från en man som verkar vara på genuint bra humör för musik. Allt från Tempest – och det är mycket – är mästerverk. Long And Wasted Years är redan nu bland det bästa jag kommer att ha fått tagit del av som musikkritiker. Underskattade Soon After Midnight och Early Roman Kings är inte bara imponerande utifrån sångaren Bob Dylans perspektiv, de är imponerande för att de lyckas låta bombastiska och syrerika.

Men det absolut mest minnesvärda ögonblicket sker ungefär halvvägs in, när den 72 år gamla Bob Dylan stapplar fram till mikrofonen efter en period bakom flygeln. Bara det, de stunder när han går de få meter som skiljer honom från en undangömd tillvaro till spotlighten längst fram, möts av respektfullt jubel varje gång. Det ligger en air av djup vördnad för både världens mest uppskattade textförfattare, och för människan Zimmerman. Som till synes kämpar med sina steg. När han ställer sig till rätta och bara står upp är det fängslande i sig, när han gör det med jubel från publiken är det både sorgligt och vackert på precis samma gång. När han gör det med att samtidigt framföra en spöklik Forgetful Heart finns inte längre något att ta på. Det är precis i den här stunden ord slutar ha betydelse på det sätt som Goethe effektfullt beskrev med "music begins where words end". 

Att All Along The Watchtower och Blowin' In The Wind är avslutande fyrverkeripjäser som möts med en stående publik från en enhetlig massa från början till slut, må vara publikfrieri på samma sätt som när Hellström väljer att avfyra Ramlar och Klubbland när han vill höja upp euforin, men det rörande i att blunda för det och sjunka i det faktum vad man varit med om de senaste två timmarna, är större och starkare än så. Inte nödvändigtvis för att det är Jesus-gestalten Bob Dylan som står där framme, men för att vi fick den här varianten av Bob Dylan. Den här som tar avstamp i var han befinner sig precis nu, den som fortfarande gör vad fan han vill med sina låtar, den som år 2013 lyckas kännas både helt egen i sitt uttryck och så fantastiskt mycket starkare än vad jag vågade se framför mig. Ingenting silas genom nostalgiska filter, allt strömmas genom det vatten han står i precis just nu, och det är just den aspekten jag vill förmedla, förtydliga och försöka understryka, för att skriver man om Bob Dylan jobbar man i motvind från start. Men det var varken bilden av honom eller mina egna inre bilder som spelade upp den här konserten den här kvällen, det var den 72 år gamla artisten och sångaren Bob Dylan. Och den Bob Dylan är bland det överhuvudtaget bästa jag har upplevt. 

(Ang. bilden ovan: Fotografer var ej tillåtna på spelningen)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA