New Tide Orquesta: Fasching Jazzklubb

New Tide Orquesta, Fasching Jazzklubb

New Tide Orquesta: Fasching Jazzklubb

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Omfamnar man idén om att konst ska vara konst, att kultur ska vara kultur, fri från det andra, fri i sig själv, så kan man ta sig till fantastiska platser. Då kan man utvidga sitt eget universum till den nivå att gränserna upphör existera. Eller som komikern Louis CK sa i ett avsnitt av sin serie Louie: 

"I'm bored' is a useless thing to say. I mean, you live in a great, big, vast world that you've seen none percent of.

Even the inside of your own mind is endless; it goes on forever, inwardly, do you understand? The fact that you're alive is amazing, so you don't get to say 'I'm bored'."

Rent fysiskt kan det räcka med Fasching Jazzklubb en tisdagkväll i april. Solen utanför håller på att sänkas ned över hustaken, på Vasagatan rinner bilarna förbi i kvällsrushens stämning. Inne på Fasching, denna nästan kontinentalt eftersträvansvärda jazzklubben, är matgästerna stationerade alldeles intill scenkanten, och man förstår att det är upplagt för cocktail, det är upplagt för musik i skarven mellan lounge och hotelllobby, och för första gången på länge har jag positionerat mig med en alldeles särskild utgångspunkt. Som musikskribent håller man sig ofta med en lite för baktung känsla; om man inte har en åsiktsmaskin monterad på ryggen som en ryggsäck, så har man ofta en självklar känsla för det man ska se, det man ska höra för att sedan recensera. En konsertlokal är aldrig bara en konsertlokal, nästan alltid är det förenligt med alldeles för mycket som händer i kroppen samtidigt; meningar som börjar skrivas redan i entrén, vinklar och teman ligger som oöppnade paket i huvudet, och kvällen ägnas sedan åt att bygga upp texten, färdig med stycken och infall. Väl hemma är texten klar, oftast bara att skriva ned och få ut ur systemet. Vad jag vill ha sagt; det här bältet runt magen som ska detoneras någonstans på vägen, är ibland en börda, ibland en förutsättning för att det ska bli bra. Den här kvällen är jag obeväpnad, här är jag tom och kommer utan en enda förutsagd mening, utan koppling och känslor bundna till den kommande timmen. 

New Tide Orquesta är nämligen det där bandet man inte visste att man behövde förrän man behövde det. NTO spelar den typ av instrumental swingjazzblues (varför inte) som fusionerar kammarmusik med improvisationsjazz, som placerar minimalism i händerna på storskalig barockmusik och tango. Understundom är det som att höra både Detektivbyrån, Yann Tiersen (vissa hävdar syrligt att det är precis samma sak) och den så underskattade gruppen OK Star Orchestra på samma gång. Men gemensamt för samtliga av dessa referensytor är hur ytterst sällan deras musik övergår i regelrätt ilska, i upphöjd dramatik. New Tide Orquesta har något annat i sig. Dramatiska, på gränsen till operalika sekvenser – snabb fiol, blytung bas, piano, dragspel – skiftar över i långsamma, sävliga, bedårande stycken som skulle kunnat ackompanjera en lejonjakt, en känslig Discovery-dokumentär om valljud.

Det bästa med kvällen är nämligen skiftningarna, från det finstämda Tom Waits-plinkandet till de bombastiska tempoökningarnas stormhagel. Uppbyggnaden mot den klimaktiska finalen är varje nytt styckes egna resa. Och mitt i det ordnade kaoset finns det distanslösa. Scenkantens centimetertjocka avstånd till matgästerna, gruppens hörbara, närmast fnittriga utbyte med sig själva mellan låtarna, och deras sympatiska hållning till sin konstform. Allt är i symbios, allt verkar stämma. Detta trots att en bandmedlem saknas på grund av pappaledighet. "I vårt band kan man vara pappaledig". Skrattsalvor genom hela publiken. Ett annat mellansnack handlar om en ringsignal, och en längre anekdot om hur snett det gick i en spelning i Tyskland. Det är en svårt sympatisk grupp människor. De ler, vi ler, andra vrålar. För det är kul med konst. 

När jag såg OK Star Orchestra för nästan tre år sedan var jag övertygad om att jag var klar, jag var färdig med livejazzen. För bättre än så kunde det ju inte bli. Men precis som den enorma kvällen i ett glittrigt Örebro 2011, finns här bara kapitulationen kvar. Eller som mannen i mitten av publiken skrek efter varje stycke: "Jävlar vad bra!"

Ibland uppstår något helt särskilt när man släpper knivarna. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA