Winhill/Losehill: Dramaten, Stockholm

Winhill/Losehill, Dramaten, Stockholm

Winhill/Losehill: Dramaten, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Nu blir det panegyrik.

Redan vid första anslaget känns det som om det hade varit naturligt – och fullt logiskt – att Apollo och sånggudinnorna i Julius Kronbergs kupolmålning materialiserade tårar och lät dem falla över den hänförda publiken. Winhill/Losehill är nämligen fantastiska på skiva, men när Umeås finest intar Stora scenen på Dramaten framkallar de stämningar och känslor som borde kunna ge liv till döda ting.

Musiken flyter in genom bröstet och tumlar runt i kroppen. Flyttar alla skydd, upplöser alla reservationer. Letar sig ned i djupet och öppnar alla fördämningar. Ögonen vattnas från första låten, med tremolo och Jonas Svennem Lundbergs delikat kraftfulla stämma. Sedan matas det på låt för låt, den ena bättre än den andra. Utsökta stråkarrangemang samsas med precist gitarrspel och sensibelt pianospel. Nya låtar från kommande albumet blandas med alster ur debuten, dubbelalbumet Swing Of Sorrow. Den nya låten Stumbling är, exempelvis, synnerligen intressant. Levereras som otvunget jammande. Rytmen slås fram med allehanda pinnar och riffet låter nästan hårdrock. Precis allt låter vackrare, större och bättre när det körs genom Winhill/Losehill-blendern. Bandet uppfyller något slags idealbild av hur musiker bör vara och musik bör låta – utan att för den skull låta präktiga. De låter aldrig heller uttrycket explodera, utan vilar i en säkerhet och ro som gör att man bara vill ha mer och mer.   

Några låtar in, när bandet skjuter in lite dissonans i ett instrumentalt parti, för att sedan övergå i mjuk harmoni – då är jag Vivian Ward på operan, med undantag för det där med förfinat gråt. Kroppen går inte att styra, jag är på vippen att övergå i fullt, patetiskt och hysteriskt hulkande. Jag kippar efter luft, släpper ifrån mig okontrollerbara läten. Taktbyten, soul, blås, gospel, tvärflöjt, country, xylofon och folkmusik avlöser varandra, staplas på varandra, i intrikata och samtidigt flytande enkla arrangemang. Den musikteoretiska konnässören i mig gör kullerbyttor. Känslomänniskan hör inga komplexa ljudkompositioner, bara musik som greppar själen som vore det något handfast.

Antagligen är det en västerländsk villfarelse; det där med dualismen kropp och själ. Men jag har inga andra ord att beskriva det här, inget språk. Det känns som att själen sträcker sig ut ur min kropp, fyller rummet, flyter längs med elastiska vågor som studsar mot interiören. Allt upphör. Det finns ingenting annat än just det exstatiska tillstånd min kropp befinner sig i, och min själ njuter av – utsmetad över hela lokalen. Winhill/Losehill stenlägger en guldkantad väg genom ljudlandskapet. En väg som leder uppåt, utåt, inåt. En väg som leder överallt. Det är kraftigt och omskakande, utan att för den skull någonsin övergå i vulgär bombasm. Det är slickt och snyggt, men saknar aldrig innerlighet. Det händer så mycket musikaliskt, samtidigt är det aldrig överlastat.

Hjärtat känns som en urkramad muskel. Det är som träningsvärk, jag är orolig för att det ska sluta orka slå. Som att det gjort sitt på den här jorden, att det här liksom var för mycket.

Aldrig varit med om något liknande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA