The Black Keys: Turn Blue

The Black Keys
Turn Blue

The Black Keys: Turn Blue

GAFFA

CD / Nonesuch
Utgivning D. 2014.05.12
Recenserad av
Mathias Jensen

Dan Auerbachs privatliv har kraschat. Om detta brukar vi berätta, ty skilsmässor tenderar att konstnärligt bli ganska polerade diamanter. Men har man, som Auerbach har, redan skrivit och spelat in en skiva som Keep It Hid, finns kanske inte mycket mer att gräva runt i, oavsett om hjärtat gått sönder igen.

Annars är det nästan alltid intressant att studera vågorna som kommer efter en krasch, ett uppslitande äktenskap. Skilsmässor, uppbrott, kärlekssorg; kalla det vad ni vill, personliga förluster och dess plats i kulturen hamnar ofta i strålkastarljuset för att de mest framträdande musikaliska exemplen på hur hjärtesorg förvandlats till god pop, blivit så förenat med idén om konstnärlig förlösning: Rumours av Fleetwood Mac skapades i en dubbelsorg, när ABBA lappade ihop Super Trouper handlade den nästan uteslutande om deras interna skilsmässor, Lundells Vassa Eggen är hans egen Blood On The Tracks, skilsmässoalbumet som i sin tur tog tillbaka Dylan i den varma rockfamnen han lämnade sex år tidigare. Det är lätt att omfamna det där och låta sig bli bländad av ett koncept som säger att man skriva sig ur sorgen. 

Därför är det nästan synd, mot bakgrunden av Dan Auerbachs slagna hjärta, att Turn Blue aldrig riktigt vecklar ut den melankoliska kartan. För The Black Keys har låtit precis så här ganska länge nu. Deras mörka nycklar har alltid varit de här hooksen vi lärt känna nu. Deras rock är så i grunden sympatiskt igenkännande. På två sekunder har de etablerat sin soniska bild, på fem har de nått fram till en killer-hook, för att uttrycka sig som Anders Bagge.

Det är väldigt bra rockmusik på rockmusikens premisser. Ren och hård och direkt, samtidigt mullrig, bullrig, svävande. I alla fall för en stund. För om första halvan av Turn Blue är allt Future Islands hoppades att vara med albumet Singles – full av potentiella singlar faller mycket av de resterande 50 procenten ner i en ganska avmätt brunn av saker vi hört bättre, mer engagerat, av samma band. Sorgligt när första biten av kakan är allt man någonsin velat ha av cirkusmusikens främsta företrädare, det där Black Keys som tog vid under samma tält som Tom Waits började montera upp när han lackade på sin cocktail.

Som ett rockalbum bland andra är Turn Blue på så sätt alldeles lysande, som ett rockalbum från en duo som skapat Brothers, är det en gedigen fortsättning på en ljudbild Dan Auerbach har patent på. När NME härförleden radade upp en lista över 25 duos med "insane chemistry", målade de upp Black Keys upp utifrån sina estetiska kontraster, och ringade samtidigt in något ganska bra: 

"Has one of the guys from Flight Of The Conchords grown a massive Jesus beard? 

Hell no, that's the Black Keys! One looks like he might work in a Bibliotheque while the other looks like he might bash you up with his Bible.
Together they rock!"

Någonstans känns nämligen "together they rock!" som både den mest precisa, infama och även bästa beskrivningen av vad The Black Keys fortsatt innebär. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA