Metallica: Gärdet, STHLM Fields

Metallica, Gärdet, STHLM Fields

Metallica: Gärdet, STHLM Fields

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Inget från Death Magnetic (2008), inget från St. Anger (2003), inget från Reload (1997) och inget från Load (1996). Gott så. Jäkligt gott så. För det är nämligen publiken som väljer setlist på denna By Request-turné. Men särskilt stor skillnad från ett vanligt Metallica-gig är det faktiskt inte. Förutom då att precis alla ballader är framröstade ­– föga förvånande. Och precis som vid parlamentariska val är ju inte folkviljan alltid detsamma som det bästa. Det är ju inte heller någon exakt vetenskap det här med musik, precis som politik. Det är dock synd att en sådan låt som marschstompiga Harvester Of Sorrow dels röstats fram av publiken, samt också är en frekvent spelad låt i vanliga fall, på bekostnad av bättre låtar från …And Justice For All (1988), såsom Eye Of The Beholder, The Shortest Straw och fantastiska Dyers Eve. Plattans fina titellåt och Blackened får vi höra i alla fall.

I övrigt går det ju att dividera fram och tillbaka om vilka låtar som är att föredra. Publiken har trots allt fått bestämma. Men personliga favoriter som Orion och Disposable Heroes är saknade, och kanske hade flera låtar från Kill 'Em All (1983) varit att föredra. Även de fina covers bandet brukar göra har ratats – eller mer korrekt nedprioriterats – av publiken, framför allt Misfits-låtarna Last Caress/Green Hell och Die, Die My Darling hade krönt aftonen snyggt eftersom Glenn Danzig intagit scenen i andra änden av festivalområdet precis innan Metallica-spelningen. Bandets bästa låt, Creeping Death, kommer med på kvällens lista med nöd och näppe. Tänk om den uteblivit, som på konserten i Finland några dagar tidigare – du milde! Men allt det här är ju bara petitesser i sammanhanget, nästan – men bara nästan – knappologiskt, då mer eller mindre allt av bandet till och med The Black Album (1991) är tämligen utsökt.

Det blir ett slags mexican standoff mellan Wherever I May Roam, The Four Horsmen, och Whiskey In The Jar, där röstningen pågår fram tills den vinnande låten spelas. Det blir den senare. Allt det här med att publiken väljer är ett rätt kul grepp. Det är i varje fall bättre än att någon bandmedlem får feeling och slänger in Fuel eller någon av The Unforgiven-uppföljarna – eller något ännu värre. Och framför allt är det betydligt bättre än ett åldrande band med gedigen låtkatalog som envisas med att bara spela nytt material – för att det är där de mentalt befinner sig nu, eller nåt.

James Hetfield hanterar publiken med samma lätta hand och ironiska approach som alltid. Han låter fans introducera några av låtarna, en Mjölby-kille sjunger till och med några rader ur Sad But True med horribel sångröst och klingande östgötsk engelska. Allt bidrar till en lättsam och familjär stämning. Bandet kostar också på sig att skoja om det kritiserade samarbetet med Lou Reed, Lulu (2013), i filmen som inleder konserten.

Personligen har jag fortfarande svårt för Robert Trujillo i rollen som Metallicas basist. Inte så mycket för just hans bas-spel, han verkar av allt att döma vara en kompetent musiker. Snarare är det hans visuella framtoning som skaver: Suicidal Tendencies-stassen; med fladdriga kortbrallor, basketlinne och uppdragna vita strumpor. Det där kaliforniska modet har aldrig slagit på bred front – tur – och känns inte riktigt Metallica. Även om bandet aldrig haft någon obligatorisk uniform motsvarande, säg, Ghost – som uppträtt tidigare under dagen – har de ändå hållit någon form av visuell likhet. Och varför, varför måste man spela på basen som vore det en ståbas. Det är svårt att spela det instrumentet och samtidigt rent rörelsemässigt behålla värdigheten. Men Tom Araya har ju strax innan visat hur man faktiskt kan spela bas och ändå se lite småhäftig ut.

I övrigt är det en kanonshow som bjuds. Trots att James röst försetts med en massa eko i tid och otid – i For Whom The Bell Tools ersätter den till och med några av de bättre trumfillen. Det är knappast ett band som längre går i bräschen, för (den tynande) thrashen. Utan det är ett band som ignorerar de senare årens vilsenhet och återupprepar forna dagars storhet. Det är kanske cyniskt och framtidsfrånvänt, men bandet är bäst så här, när de förblir vid sin läst. Och precis som att forskare ofta gör sina största upptäckter i unga år, innan de skolas in i tradition och konvention, är också Metallica bäst när de är sin "ungdom". Till och med en så uttjatad Bob Rock-historia som Enter Sandman appellerar denna kväll till något djupt nere i den kollektiva hjärnbarken.

Och, förresten, den nya låten Lords Of Summer är inte så pjåkig den heller. Men då är det också ett stycke som påminner om bandets tidiga dagar. En sommarlåt med Metallica – mycket ska man höra innan man dör.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA