U2: Songs Of Innocence

U2
Songs Of Innocence

U2: Songs Of Innocence

GAFFA

CD / Universal
Utgivning D. 2014.09.09
Recenserad av
Emil Viksell

Ett jättestort elektronikföretag håller årligen något slags väckelsemöte där de presenterar sina nya produkter. I år annonserade VD:n, tillika presentatören, i samma veva att U2:s nya platta skulle släppas gratis på företagets musiktjänst – tillgänglig för nedladdning till det faktiska fysiska släppet om en dryg månad.

"Co-branding" kallas det på marknadsföriska. Det är tänkt att båda aktörerna ska kapitalisera på ett sådant samarbete; synergieffekter (1+1=3) och allt vad det heter. Ett tilltag som för ett antal decennier sedan totalt hade mosat ett band eller en artists kredibilitet. Nu är det snarare regel än undantag att kapitalet och konsten hoppsastegar hand i hand över marknadens äng. Även om så här långtgående samarbeten ändå är något mer sällsynta.

Marknadsföringsteorin varnar också för riskerna vid co-branding. En sådan är om det ena varumärket är betydligt starkare än det andra. Det svagare kan då parasitera på det starkare, och så att säga dra ner det i skiten. Här är det två oerhört starka varumärken som ingår samarbete. Och det är tur det, för U2 har skapat en skiva som skulle kunnat få ett mindre företags image att kapsejsa. Musiken kan närmast beskrivas som bottensatsen i ett avföringsprov.

Den konstnärliga planen var att ta ett steg tillbaka och på nytt låta sig inspireras av de inspiratörer som satte bollen i rullning från första början: The Beach Boys, The Clash, och The Ramones för att nämna några. En fin tanke. Men i utförande har de mer eller mindre lyckats spotta på det arv dessa storheter efterlämnat. U2-tolkningen av pophistorien är så tam och lam att Gilbert Grapes morsa framstår som vital i jämförelse. Ett gäng privilegierade män som inte skäms för att ta plats på andras bekostnad, och som tackar genom att offentligt håna allt det John Graham Mellor någonsin stod för.

Ett band som var bra hela vägen in i 90-talet och som sedan klämde ur sig några habila rocklåtar skräddarsydda för a-rotation på generisk radiokanal, har blivit ett band där sångaren faktiskt är bättre på att rädda jorden än skapa musik. Hans röst gör "skepparbröst" på trumhinnorna på ett sätt jag aldrig trodde att han skulle kunna, eller ens trodde var möjligt. Alla musikhistoriens värdelösa sångare och band kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Att Lykke Li sjunger fint på The Troubles gör varken till eller från i ett sådant här vämjeligt sammanhang. Nu går jag och gnider ansiktet mot nubb … för att få känna någonting annat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA