Tove Lo: Queen Of The Clouds

Tove Lo
Queen Of The Clouds

Tove Lo: Queen Of The Clouds

GAFFA

CD / Universal
Utgivning D. 2014.09.24
Recenserad av
Mathias Jensen

Det går inte att förbise hur vissa artister liksom skapar sig själva. Tove Lo har, långt innan det här debutalbumets själva framväxt, skapat fenomenet Tove Lo och låtit det spridas som en eld omöjlig att släcka. Den där effekten är intressant, och studerar man den noggrant ser man hur Tove gjort sig vän med en del givna begrepp. Sedan förstasingeln Habits har hon gång på gång omgett sig med ordet "kaos" för att riktigt understryka vad hennes liv handlar om, och i förlängningen vad Queen Of The Clouds är för ett typ av album. Det där testamentet av nakna uppbrott och svåra sanningar framför hallspegeln klockan 04.23. Inställningen till konstnärskapet som något som i första hand ska vara självupplevt. Och det där går varken går förlorat i hennes inåtvända texter eller i den många gånger simpla produktionen. Det här är popmusik som, i sin storslagna ambition, varken gör anspråk på att krångla till det eller kryptera övergången från skapare till publik. Jag återkommer till det. 

Queen Of The Clouds är ett debutalbum uppdelat i tre specifika kapitel. Det där har hon berättat om; de sägs stå för ett för vardera fas i det som oftast utgjort hennes förhållanden; THE SEX, THE LOVE, THE PAIN. Ordningen på de tre kapitlen sägs motsvara riktningen och mönstret på hur hennes relationer har sett ut hittills. Och 26 år gammal försöker hon göra popmusik lika nedbrytande och hopplös som en 28-årig Mauro Scocco som ropar Sarah där vid hörnet. Skillnaden är inte större än ett tungt beat. Skillnaden är inte större än en bakfylla. 

Det här albumet är nämligen fullt av ögonblick och fullt av fraser att kroka fast sig själv på; alla som någon gång blivit förälskad känner igen rädslan att förlora, alla som blivit lämnade kan identifiera sig med Det Sista Hoppet™, och hopplösheten det innebär. The Pain. The Pain. Förvånande nog fungerar just kapitelindelningen väldigt bra i Tove Los fall. Det accentuerar känslan av ungdomlighet. Man sitter front row på en collage-film som spelas upp i hög hastighet. Från THE SEX fysiska, lätt tonårstuggummi-naiva Like Em Young vidare ner till Not On Drugs och Habits tar man sig från uppväxt till uppbrott, och har man någon gång förlikat sig med tanken på att kärlek är svårt, är det lätt att falla ner. 

Men lika intressant som upplägget är – presentation och ambition – lika svårt har jag att svälja hela betet. Det går inte ner. På ett rakt igenom ambitiöst debutalbum som dessutom vill värna om albumformatets fortlevnad, är det lite tungt att konstatera hur synd det är att det rent musikaliskt ibland framstår som ett album på väl lätta ben. Och lite mjäkigt. Lite lätt. Lite för luftigt. Kanske handlar det om att sorgen inte får vara sorg tillräckligt hårt för min egen smak. Kanske handlar det bara om att debutalbum tenderar att vilja säga allt direkt. Kanske är det bara det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA