Seinabo Sey: Dramaten, Stockholm

Seinabo Sey, Dramaten, Stockholm

Seinabo Sey: Dramaten, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoglu | GAFFA

På pappret ser det ut som en hisnande snabb resa, en framgångssaga över en natt, en blixt från klar himmel och andra halvfinurliga klyschor som på det stora hela känns aningen förminskande. På pappret ser det ut som att Seinabo Sey plötsligt släppte en singel under 2013, och knappt ett år efter singelsläppet kompletterade med ett EP som föranledde en konsert på Dramaten i Stockholm som sålde så gott som slut på alla tillgängliga biljetter inom några timmar. I verkligheten däremot, där har Seinabo Sey gjort gästspel hos popartister och rappare i ett par år redan innan singeln släpptes, hon har visat upp sig på Fasching omringad av andra lysande stjärnor med otroliga röster, hon har turnerat och skrivit med artister hon älskar i förberedelse för när det slutligen skulle bli dags att släppa verken ut i världen och hoppas på det bästa. Att Seinabo Sey står på scen på ett utsålt Dramaten i oktober 2014 kan verka överraskande, men det är egentligen bara logiskt.

Framför två stora bildskärmar, som visar rök och en eldig himmel och rött regn och virvlande gröna vattenströmmar, står Seinabo Sey blickstilla när hon inte sjunger, besynnerligt uttrycksfull även när hon är tyst. Det kan vara blyghet som sitter kvar när det inte finns sång att maskera det med lika väl som det bara kan handla om ett snyggt enkelt effektfullt sätt att bidra till musikens slagkraft på, och oavsett egentlig anledning passar det in i hur konserten tar fasta och tar form. Musiken Seinabo Sey skrivit tillsammans med Magnus Lidehäll är inga försiktiga historier, det är inga halvmesyrer, det är ingenting som lämnats halvdant eller utan ordentlig genomgång, men tvärtom på alla punkter: det är stor och kraftfull musik, skriven för att matcha den röst som skakar om ett fullsatt Dramaten som om det vore ingenting, för att beröra lika mycket som det underhåller.

Det genuint fantastiska i detta framträdande är inte bara att Seinabo Sey är så väldigt bra som hon är, utan den överväldigande helheten i sig som utgör grunden för spektaklets storhet. Hon är väldigt bra här, redan i en karriär vars officiella startpunkt tillskrivs ett singelsläpp i november 2013, och är det för att hon fått ta sin tid att göra saker på sitt egna sätt och på rätt sätt för sig själv och den artist hon vill vara och den musik hon vill spela. Det är att det känns naturligt när Vincent Pontare och Salem Al Fakir kommer fram för att sjunga kör, eller när Seinabo skojar om att hon är tacksam för att hon fått sjunga falskt under sin idols turné bara för att sedan presentera Oskar Linnros ut på scen för att spela piano.

Det är att hon har extraordinära röster utöver sin egen i form av Melinda de Lange, vars långa falsettsolo endast ackompanjerat av lätta toner från bandets harpa är en utomordentlig upplevelse i sig, och Sabina Ddumba som körsångare bakom sig och med sig längst fram på scen när det behövs. Det är att bandet passar in perfekt till musiken de spelar, från att vara en underliggande stöddel för Seinabos röst till att de utan vidare fångar den ståtliga storslagenhet som finns inuti låtarna, som förkroppsligas av just den massiva sången. Var gränsen går, om en gräns finns, går överhuvudtaget inte att sia om, för detta vackra som redan nu är var Seinabo Sey håller sig, redan nu vad Seinabo Sey och hennes vänner på scen är kapabla att göra. Det är soul, och det är R&B, och det är gospel, och det är pop, och allt det och allt detta är en del av Seinabo Sey och vad hon gör så stort och så exemplariskt på Dramaten. Det känns att höra, det känns att se, det är exakt vad musik och konserter alltid borde göra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA