The Twilight Sad: Lilla Hotellbaren, Stockholm

The Twilight Sad, Lilla Hotellbaren, Stockholm

The Twilight Sad: Lilla Hotellbaren, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När det melankoliska bandet från Glasgow äntligen kommer till Sverige igen är det lite av en konstig situation. Första gången de var här så spelade de för ett i stort sett tomt Debaser Slussen, det var högt och kaotiskt och fyllt av oväsen. Nästa gång öppnade de för Mogwai på Cirkus, och det funkade sådär. Den här gången spelar de ett förkortat gratis-set inför en publik i en bar. Det är katastrof att ett av de absolut bästa banden under de senaste tio åren inte ens kan få spela ett helt set inför betalande publik på en riktig klubb.

Men som de proffs de är så ger bandet allt och sångaren James Graham blundar, skriker från tårna, dansar, faller över en monitor, slår huvudet i en hängande högtalare och skakar smått galet nävarna mot himlen. Det är passionerat, otroligt svettigt och något helt förbannat bra. Låtlistan koncentrerar sig mest på senaste plattan Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave, och det märks att The Twilight Sad har turnerat nonstop sedan början på året. Bandmedlemmarna är samspelta och gör väldigt mycket med väldigt lite och över alltihopa så ömsom smeker, ömsom skriker James fram sina svarta texter.

Öppningen med There's A Girl In The Corner (på bandets låtlista stod den som Springsteens Badlands), Last January från senaste skivan och That Summer I Had Become The Invisible Boy (på låtlistan stod det bara Single) är fruktansvärt stark. Men den riktiga höjdpunkten kommer när de plockar fram I Became A Prostitute från den underskattade och nästan bortglömda andra plattan Forget The Night Ahead. Det är en tung och småstökig version som verkligen får svetten att rinna från väggarna i den fulla lokalen.

Som avslutning blir det två låtar från första skivan Cold Days From The Birdhouse (på låtlistan Sheepdug) och den fantastiska And She Would Darken The Memory (på låtlistan Rabbit). Och speciellt den sista låten bara växer och växer medan bandet bara öser på mer och mer, James slänger mickstativet och ligger på knä framför trummorna medan en vägg av ljud pressar publiken bakåt.

The Twilight Sad har lyckats att korsa otroliga melodier med oväsen, postpunk och indierock på ett sätt som bara band från Glasgow, Skottland, verkar kunna göra, och borde kunna fylla större lokaler i Stockholm. För bandet är en tornado på scenen och deras låtar växer verkligen i en livesituation och det hade varit underbart att se ett helt set. Och visst hade de kunnat spela mycket mer från deras mästerverk No One Can Ever Know eller någon av de covers bandet ibland bjuder på, men när man bara får spela en timme är det förståligt att de satsar på senaste skivan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA