A Place To Bury Strangers: Debaser Strand, Stockholm

A Place To Bury Strangers, Debaser Strand, Stockholm

A Place To Bury Strangers: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Noise-trion från New York har skämt bort fans under en lång tid nu med intensiva, volymstarka och oljudsfyllda spelningar. Men också deras mall kom, för ett tag sedan, att bli förutsägbar. Medlemmarna i A Place To Bury Strangers verkar ha blivit medvetna om det för ikväll slänger de in en rejäl skiftnyckel i maskineriet, mer om det senare.

Det börjar ganska lugnt och kontrollerat med You're The One från Worship, ljuset är stramt och håller sig till en och samma färg medan röken ligger tjock i den varma lokalen. Bandet känner sig fram i en låt till och verkar lite trötta innan allt exploderar totalt i We've Come So Far från senaste skivan, tempot dras upp rejält, disten hugger som en slägga i bröstet och strob-lamporna blinkar med full epilepsikraft. Och även om det är gitarristen och sångaren Oliver Ackerman som får mest press på grund av sina hemmabyggda effektpedaler och det omänskliga oljudet hans gitarr skapar på scenen så är det verkligen basen och trummorna som driver det här bandet. Med en ruskigt hög och stenhård bas får Dion Lunadon musiken att svänga något helt vansinnigt samtidigt som Robi Gonzales låter trummorna skena vilt.

En ganska kontrollerad men väldigt vass Dead Beat kommer innan en intensiv och desperat Into The Void tar över i rök och blått motljus. Vi får sen en farlig och nerskalad Deeper från senaste skivan Transfixation i en ruskigt tung version utan vare sig trummor eller gitarr som närmar sig ren sludge med bara Dions otroligt distade bas som spottar svetsloppor. Det fungerar förvånansvärt bra och låten höjer sig genast till en av spelningens bästa.

Bandet rusar snabbt in i en den obligatoriska strobe- och noisefesten I Lived My Life To Stand In The Shadow Of Your Heart. Trummorna hetsar sig fram över basen som ligger som en matta över lokalen medan Oliver rusar omkring och slår sin redan rejält skadade gitarr i golv och förstärkare. Hela lokalen rökfylls och stroben blinkar snabbare och snabbare. Det är till slut så mycket rök, strobe och oljud att det är svårt att se om bandet är kvar på scenen eller ej när de tar den rejäla vänstersvängen som ändrar hela spelningen.

Bandet har fyllt en låda med effektpedaler, trummaskin och analoga synthar, rullar en sliten Marshall-förstärkare ut på golvet långt bak i lokalen och smyger ut i röken och slänger en bunt laserspotlights på golvet. Trummaskinen löper gatulopp medan Dion och Oliver plågar sina instrument och vrider och rattar på sina pedaler medan publiken står i en tajt ring runt det experimenterande bandet. Det är svårt att se något överhuvudtaget och röken fortsätter att strömma från den nu nedsläckta scenen men bandet fortsätter från sin position på golvet att krossa alla förutfattade meningar om vad som händer på en spelning med A Place To Bury Strangers.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA