Florence And The Machine: Way Out West

Florence And The Machine, Way Out West

Florence And The Machine: Way Out West

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Vissa artister verkar vara som gjorda för scenen. Florence Welch är en sådan. Englands svar på Tomas Di Leva lever ut till fullo, sträcker ut sina armar mot oss och försöker liksom ta in publikens energi på nåt flummigt jävla sätt. Hennes mellansnack är … intressanta. Hon är så way out space att det nästan gränsar till komiskt, tills att du inser vem Florence är. Hon är ingen gimmick utan ett fullt gravallvarligt barn av någon slags spirituell tid.

Hur som helst blir livemusik inte mer underhållande än så här. För ställer vi karaktären Florence vid sidan och istället fokuserar helt på musiken är det bara att rulla vidare med berömmet. Ship To Wreck, What Kind Of Man, Shake It Out (som hon skickar ut tidigt och helt utan pardon), Sweet Nothing! Sistnämnda Calvin Harris-samarbetet får här en sakta makande och ödesmättad framtoning och är förmodligens kvällens starkaste ögonblick. Och herregud, återigen, vilken scenpersonlighet hon är!

I en intervju med Billboard för några månader sedan pratar Florence And The Machines frontare om hur förra turnén höll på att sänka henne totalt. Då drack hon innan varje gig. "I'm quite shy, really - that's probably why I used to drink a lot. But I don't anymore". Vanligt förekommande såklart, dämpa ångest med alkohol, men jag har så innerligt svårt att se henne som blyg när samma person snurrar runt som ett yrväder, leker balett och gång på gång tar närmaste kontakt med sina fans i förstaflanken. Kanske har Florence nu faktiskt insett var hon hör hemma. På den där scenen.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA