Laakso: Popaganda, Stockholm

Laakso, Popaganda, Stockholm

Laakso: Popaganda, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

"Ingenting försvinner, allt finns kvar", hette det på 90-talet i sommarlovsprogrammet Tippen. Detta gäller även band nu för tiden, fear the walking dead. Nästa band att gå från dött till gående dött, eller om det nu blir levande, är Laakso.

Det har alltid funnits bättre artister än Markus Krunegård och det har alltid funnits bättre band än Laakso. Och denna tillställning, ja, hela detta återupplivningsprojekts raison d'être i publikens ögon och öron: är nostalgi. Har man inte växt upp med Laakso eller Krunegård så finns det absolut ingenting att hämta här. Jag känner mig som en utlänning som får smaka på kaviar ("it's yummy on eggs") eller kolla svensk fotboll ("we like it because of the local förankring").

Bandet gillar onekligen sina gitarrer och spelar på dem i frenetiskt powerpop-anda. Krunegård kan inte sjunga och hans engelska uttal är uselt – Gud så charmigt och äkta… Och det är musik som handlar om att vara ung, laddad och fullmatad med en stark vilja av att vara "fri". Näven ska upp i luften och det är dags för någon form av revolution – mot vad och för vad vet ingen, man är ung bara liksom.

Publiken njuter för fulla muggar och allsjunger med i Västerbron och Norrköping och alla andra sådana där låtar från förr – som typ var nyss, ärligt talat. Men detta är inte bara nostalgisk tillfredställelse. Krunegård ropar ut att de kommer med platta i höst och nyligen släpptes låten Time Of My Life – en gitarrbrötig, ganska fin bit som också spelas från scen. Ytterligare en ny rockabilly-historia till låt spelas också. Det är faktiskt det här nyare materialet som låter mest spännande. Det andra, det gamla – om än levererat med energi och full fräs – är fånigt och bara rimligt i ljuset av personliga uppväxthistorier och dess soundtrack.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA