Way Out West
Recension / Live / Fredag 2012-08-10 10:43

Florence And The Machine
Flamingo, Way Out West,
torsdag 9 augusti 2012

Recenserad av Josefin Bagge
Foto: Oscar Anderberg
GAFFA
3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor
3 stjärnor
Läsarna
3,00 stjärnor i snitt (efter 3 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Eftersträvar stordåd och når bara halvvägs till förväntningarna.

För tre år sedan i Slottskogen stod Florence Welch på en scen halvhjärtat utsmyckad i plastblomster, nätt iförd glittriga shorts och en cape. Då stod hon som fastklistrad vid mikrofonstativet och lät försiktigt rösten klinga, återhållsamt som för att inte uppröra någon. Idag springer hon, hoppar och dansar fram från höger till vänster och låter stämman ljuda så att löven allra längst bort i Azaleadalen darrar. För tre år sedan lyckades hon fylla ett halvt festivaltält. Nu har hon i sina händer ett hav.

Uppgraderingen från Linné till Flamingo är bara ett av tecknen på hur hon växt, och mognat. Backdropen målar scenen till en kyrka där Florence står för kvällens predikan, och stämningen känns faktiskt lite småreligiös. Hon har en rent helgonlik status bland anhängarna, och belönas med vilda jubel för så mycket som en utsträckt arm eller en trånande blick ut i intet. Alla vill ha en bit av Florence heliga budskap. Förväntningarna som hänger i luften liknar nästan krigslystenhet, man har längtat så efter den här studen att man kunde dränga en näve i någons ansikte av ren lycka.

Men i förväntan finns det alltid en risk för besvikelse. Och även om Florence snuddar vid någon sorts frälsning i korta stunder, så känns det hela mest väldigt trött och avigt. Att bandet är vid slutet av en lång turné är märkbart, och att det är de sista energireserverna vi beskådar. Shake It Out verkar ett tag bli just så mäktig som man drömt om, men precis som med resten av spelningen tar det en väldigt märklig vändning. Där det borde vara kraftigt är det svagt och tvärtom, och allt med väldiga, stämningsbyggande konstpauser. Och trånande blickar ut i intet.  

Florence har alltid sjungit som någon som precis upptäckt att de kan, och dessutom är rätt bra på det, och hon är fortfarande inne i något slags experimentstadie och testar gränser. Hon förhåller sig till sin egen röst som om den vore bortom hennes kontroll. Som om det i hennes lungor bodde ett eget väsen, ett eget liv. Titt som tätt och utan förvarning får lungdjuret spatt och Florence sjunger så starkt och rent att en kollektiv gåshud utbryter, och lika snabbt tappar den orken och Florence blir tyst och vän igen.

Det svajar rejält i ljudet, och samspelet mellan Florence och hennes maskin är sällan så tajt som låtvalen kräver. Vid flera tillfällen blir hon överröstad av körsångerskan och det skär sig som olja och vatten, och det där pompösa och stordådiga som eftersträvas på Ceremonials blir aldrig fullt så mustigt, det förblir bara en grandios idé – kanske lite för bra för att vara sann. Och det jag saknar här är just samma komponent som uteblev på senaste skivan, lite framfusig särprägel. Lite Kiss With A Fist. Lite mer plastblomster. 

Följ Florence And The Machine Tryck på hjärtat

Lana Del Rey släpper singel
2013-04-05 (nyhet)
Andarnas magi
2011-11-12 (artikel)

Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat

Ikoner och avhopp
2012-08-13 (nyhet)
A$AP Rocky: Linné, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Miike Snow: Azalea, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.