Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Thurston Moore
Linné, Way Out West,
torsdag 9 augusti 2012

GAFFA | Recenserad av Daniel Magnusson
Fredag 2012-08-10 11:40
Foto: Oscar Anderberg
GAFFA
3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor
3 stjärnor
Läsarna
4,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Sonic Youth-luggen faller på för lite fela.

När Psychic Hearts släpptes, 1995, nåddes den av idel hyllningar, slentrianhyllningar. För samtidigt som Sonic Youths störste frontman red på bandets framgångsvåg med sin första ordentliga soloprestation var det många som ifrågasatte varför hans helt egna verk lät så gott som en fortsättning av Washing Machine.

Det förefaller sig typiskt för den här spelningen att Thurston Moore öppnar med Patti Smith Math Scratch från just Psychic Hearts. Den sätter liksom nivån. Thurston Moore är här för att skräna, gitarrmasturbera och bete sig ungefär som när Sonic Youth var här, 2008, och gjorde en makalös konsert. Skillnaden här är att han är ensam.

I Sonic Youth ser/såg vi den för evigt nördige trummisen Steve Shelley, rockikonen Kim Gordon, sjönsjungande och mest melodiöse Lee Ranaldo och den vildvuxna luggen och excentrikern Thurston Moore. Tillsammans är de ostoppbara, men en och en stannar det allt för ofta vid ett njae. Ja i njaet är Moores senare släpp: Trees Outside The Academy och Demolished Thoughts. Här har oljudet fått en något mindre plats och stråkar en än viktigare för utveckling och kreativitet. Tyvärr får sidekicken och otroligt underskattade Samara Lubelski knappt en chans med sin fela den här eftermiddagen, då Moore hellre går ner sig i nostalgiskt bröt. Undertecknad fullkomligt älskar Sonic Youths 80-, 90 och 00-tal, men återigen: Moore på solokvist, varför fortsätter han att leka Sonic Youth när han får ut det bästa via sina senare, mer bakåtlutande övningar? En avslappnad finstämd Moore är provocerande om något, men på bästa vis.

Det är klart att man vill ha ett avbrott och i sedvanlig ordning se Moore i klumpigast beteende lirka sig över förstärkarna tillsammans med sin stackars väderbitna gitarr. Man vill, som ett markerande, se honom hoppa lite förstrött när ännu en distklingande ton sätter punkt. Men om Thurston Moore hade vågat – även i en livesituation – tro på vad han för närvarande i soloskrud sysslar med, hade vi kunnat applådera en avspänd och vansinnigt cool uppvisning i stråkar och klara poptoner från en person som mår bäst av att bejaka sig själv och det nyfunna lugnet. Låt istället Sonic Youth stå för oljudet även om bandet, då Moore och Gordon har gått isär, nu må vara ett minne blott.

Följ Thurston Moore Tryck på hjärtat

Thurston Moore: The Best Day
2014-10-20 (recension)

Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat

Ikoner och avhopp
2012-08-13 (nyhet)
A$AP Rocky: Linné, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Tipsa en vän
2 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:
0
Är nyfiken på vilka ifrågasättanden av psychic hearts som författaren syftar på. Mig veterligen är den skivan inte en fortsättning av washing machine, då soloskivan kom före. Bandet är inte heller "ett minne blott" om man får tro dess medlemmar. Ja, jag är ett rabiat fan.
0
#1: Var otydlig där, tog ett albumexempel från samma tid. Du har givetvis rätt i att Washing Machine kom efter. Mitt ifrågasättande handlar om hur lite skillnad det var på hans soloverk och hur SY lät under samma tid.
Här ser du också ett "rabiat fan" med så gott som alla SY-skivor i hyllan. Tror dessvärre (vad än medlemmarna säger) att det ser mörkt ut för ett SY i originaluppsättning igen.

Logga in för att kommentera.