Recension / Live / Fredag 2012-08-10 11:52

De La Soul
Azalea, Way Out West,
torsdag 9 augusti 2012

Recenserad av Daniel Magnusson
Foto: Håkan Moberg
GAFFA
3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor
3 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Hiphop-ikoner ger ljudet av en något utdragen förfest.

"This is fucked" återupprepar Posdnous skämtsamt uppgivet. Han ser sig slagen av sin partner Dave som har lyckats få sin hörna att skrika högre, dansa yvigare och vifta högre med armarna. "This is fucked" och Dave pekar finger åt den förlorande skocken. Givetvis med en bländande glimt i ögat. Kul, men släpp det här nu och gå vidare, låt musiken tala istället.

Det är en inledning som till slut blir nästintill plågsamt utdragen. Temaglada De La Soul har bestämt sig för att göra ett soundtrack för festen, rakt upp och ner. Man bryter av mitt i de mest knäckande funkrytmer för man är inte nöjd med vad man ser rakt framför sig. Hade det här varit en klubbspelning anordnad av säg Whoa, hade den här biten varit överstökad på minuten, men nu ska en Way Out West-publik vakna till liv. Det kan jämföras med när Wayne Coyne i Flaming Lips på samma scen, fyra år tidigare, skrek åt publiken att komma igång, för att sedan leverera ytterligare en ambient ljudpalett. Skillnaden här är att när De La Soul väl kickar igång går det liksom inte att tackla tonerna på något annat sätt än med höfterna.

Och det breda leendet blir bara bredare. De La Soul, hiphopens mest humana riddare – som genom åren talat om för oss att det är ok att gå runt med lite extra hull, kvinna som man, och som har proklamerat att människan mår bäst av att släppa måsten för lite skaka rumpa – gör inte många festivalare besvikna; i alla fall inte de som från början till slut har tagit till sig rapparnas devis om att livet är en fest. Och det här hade kunnat bli en riktig fest – om bara festen hade fått chans att komma igång. Alla andra som hade hoppats på något mer än de givna klassikerna från slutet av 80-, början av 90-talet och en kul men något poänglös J Dilla-hyllning, lämnas visserligen med ett leende, men också med en önskan om fler tunga funksamplingar före långdragna publikbattles.

Följ De La Soul Tryck på hjärtat

De La Soul bjuder på nytt
2011-12-02 (nyhet)

Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat

Ikoner och avhopp
2012-08-13 (nyhet)
A$AP Rocky: Linné, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Miike Snow: Azalea, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.