Mogwai
Linné, Way Out West,
lördag 11 augusti 2012
Foto: Håkan Moberg
| GAFFA |   |
3 stjärnor |
| Läsarna |
 
|
3,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster) |
| Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför. | ||
Postrock utan volym är som kärlek utan kyssar.
I en intervju med Sonic för en herrans massa år sedan pratade Stuart Braithwaite om sitt första livemöte med My Bloody Valentine och hur det resulterade i att blod rann ur hans öron. Det var så han kom i kontakt med livemusikens starka krafter. Om det var så han tog ett nästa steg in i postrocken minns inte den här pennan, men man kan nästan förmoda det. För en massiv och framför allt hög ljudbild är en stor del av denna genre.
Tiderna förändras. Det kommer krav om att hålla sig till vissa decibelbegränsningar och inte många har klagat över det. I det här landet förlitar vi ju oss på staten och att den vet bäst för oss. Därför faller också en stor del av Mogwais monumentala ljudbild när man kan småsnacka cirka 15 meter ifrån scenen. Missförstå mig rätt, jag är inte för att folk ska drabbas av tinnitus, man kan skydda sig. Med goda öronproppar försvinner risken för öronskador och den klara ljudbilden hålls intakt. Det är vibrationerna jag är ute efter. Postrock ska få ens inre organ att rotera. Det händer inte ikväll och hur bra setlist Glasgow-männen visar upp kvarstår faktumet att postrock är i stort behov av volymens kraft.
Att Mogwai nästan är extremt anonyma även i sin genre ger ingen möjlighet att kompensera ljudliga problem med visuella diton. Vi får ett tack här och där och rörelser från kroppar som bara vill implodera. I vissa fall ger det mer att blunda och ta in. Om bara magen hade fått sitt med.
Följ Mogwai
Tryck på hjärtat
Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat
Logga in för att kommentera.
Klicka här för att skaffa dig ett GAFFA-konto..