x

Iron Maiden-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Iron Maiden-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

De brittiska NWOBHM-ikonerna Iron Maiden besöker Sverige och Ullevi den 17 juni. Med sig i bagaget har man dessutom det nya och kritikerrosade albumet The Book Of Souls. Men förutom att promota en ny platta och spela klassiker som The Number Of The Beast, The Trooper och Hallowed Be Thy Name, tycker vår skribent Patrik Svensson att det är dags för sextetten att damma av några mer sällsynta verk ur låtkatalogen. Här är en lista med tio tokgrymma liverariteter.

Out Of The Silent Planet (Brave New World, 2000)

Låten som egentligen är en enda lång väntan på vad som kan räknas till en av bandets allra starkaste refränger, och som även har ett gitarrsolo som ger ståpäls över hela kroppen. Inte för att låtens verser på något sätt är outhärdliga, men det dröjer nära på tre minuter innan den ack så förtjusande och förlösande känslan väl kommer. Och slutet är ju som klippt och skuret för att hela Ullevi ska enas i allsång, handklapp och vajande fingerhorn. Så, är det värt all väntan? Alla gånger!

Deja-Vu (Somewhere In Time, 1986)

Här har vi ett utsökt exempel på britternas förmåga att skapa ett episkt intro följt av en exploderande inledning. Basisten Steve Harris ändlösa vandrande över greppbrädan och Dave Murrays solo är på samma gång så härligt vemodigt och upplyftande. Och sedan – pang! – direkt in en kaskad av melodier som närmast kan liknas vid ledmotivet till tv-spelet Mega Man II. Prechoruset som sedan leder till Bruce Dickinson ylande ”Feel like I did it before” i refrängen är så hitigt det bara kan bli.

Judas Be My Guide (Fear Of The Dark, 1992)

Hade man inte haft titelspåret och Judas Be My Guide med på albumet, hade Fear Of The Dark möjligtvis gått under ett annat namn, men definitivt varit en av rockhistoriens topp 10 största besvikelser. Att den här låten dessutom hamnat i glömska i konsertsammanhang är helt befängt. Refrängen stegrar så förbaskat härligt och visar återigen prov på hur Iron Maiden kan fånga sin publik med enkla men kraftfulla medel. Och textförfattandet, ack så trollbindande!

Only The Good Die Young (Seventh Son Of A Seventh Son, 1988)

Trots sitt toksnygga intro och sin medryckande refräng är det förståeligt att den här förbisedda guldklimpen aldrig får stå i rampljuset, när storverk som Moonchild, Infinite Dreams, Can I Play With Madness och The Evil That Men Do ryms på albumet. Kanske är det också för att den är så fasligt lik The Evil That Men Do som gör att den sållas bort? Om så är fallet, så tänk efter nu, Dickinson och kompani. Tänk vilket förträffligt medley ni skulle kunna skapa genom att stöpa samman dessa två mästerliga stycken?

Flash Of The Blade (Powerslave, 1984)

Piece Of Mind och Powerslave är albumen där Iron Maiden konsekvent berättade hårresande spännande historier om det goda mot det onda, och nog hör det här spåret till ett av de absolut bästa. Dickinsons gripande textförfattande verkar handla om en pojke som sett sin familj bli kallblodigt mördade och sin by förvandlas till aska. Det osar hämnd och blodutgjutelse lång väg. Refrängen är så pampig och tillfredsställande att man nästan kan se pojken i vuxen ålder förbereda sig för strid. Snacka om Braveheart-känsla om den här spelas i sommar!

The Loneliness Of The Long Distance Runner (Somewhere In Time, 1986)

Precis som alla andra låtar på albumet är även det här ett rent melodifyrverkeri. Introt bara växer och växer och tar oss in i en av bandets thrashigaste verser någonsin, för att sedan explodera i en – som vanligt – perfekt refräng. Fantastisk dynamik. Trummässigt måste den här dock vara en mardröm för Nicko McBrain att spela, då den har så ofantligt långa partier tvåtakt. Men vad den betalar tillbaka i allsångsvänlighet är värt varenda slag.

The Duellists (Powerslave, 1984)

Samtidigt som The Duellists har det instrumentalt sett simplaste upplägget man kan tänka sig, hänger verserna i luften som den tjockaste dimma och texten är så isande kall att det bildas frostlager på örsnibbarna. Snacka om att förkapsla suget i magen inför, under och efter en duell på liv och död. Låten rankas personligen till Bruce Dickinsons tre bästa sångprestationer i sin karriär tillsammans med Revelations och Brave New World.

Public Enema Number One (No Prayer For The Dying, 1990)

Plattan som markerade en tydlig förändring i Iron Maidens låtskrivande, och som var startskottet för bandets mediokra 90-tal. Borta var det klassiska upplägget med galopptakt och treackordsföljder, som nu fick ge plats för utsvävningar som spretade åt olika håll. Trots att behållningen på No Prayer For The Dying var relativt blygsam, lyckades man ändå klämma ut två fantastiska alster: Public Enema Number One och titelspåret. I det här spåret kan man fortfarande höra gruppen från när de regerade under 80-talet. Versen är ett sant knytnävslag i mellangärdet, och refrängens eftertänksamma oktavgitarrer är fullkomligt lysande. Allsångsfaktorn är dessutom total.

Purgatory (Iron Maiden, 1980)

Som punkfanatiker ligger Paul Di’Anno-eran i Iron Maidens historia lite närmare hjärtat än gruppens senare album, och det här spåret särskilt mycket. Makalöst driv och melodier som trots reptitiva sätter sig i huvudet likt tapetklister. Av livealbumet Maiden Japan att döma är alstret lika ångande som albumversionen, och drar med sig publiken utan svårigheter. Kan Dickinson sätta låtar som Iron Maiden och Sanctuary med bravur, kommer han vara bländande även här.

Face In The Sand (Dance Of Death, 2003)

Om bandet bytte ut Blood Brothers mot den här, skulle man nog inte märka någon större skillnad. Men vad Face In The Sand har som sitt tvillingsyskon inte, är en så välbehövlig styrka i uppbyggnaden till refrängen, som här dessutom är vansinnigt mycket starkare. Allsångsvänligheten är inte riktigt lika stor, det går inte att sticka under stolen med, men fortfarande ett ruskigt bra komplement till sin motsvarighet för att sänka pulsen under gruppens alltid så fartfyllda framträdanden.

Här ser du Iron Maiden:

17 juni – Ullevi, Göteborg

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA