x

"Det är tankarna om vad vi förväntar oss av Håkan Hellström 2016 som skaver"

"Det är tankarna om vad vi förväntar oss av Håkan Hellström 2016 som skaver"

Vi ramlade ut från Gramercy Theatre på 23:e gatan. Jag tittade mig vilset runt. En märklig känsla infann sig i kroppen. Jag visste inte riktigt vad det var jag kände eller vad det berodde på. Tårar på kinderna av okänd anledning. Var det något som skavde? Var det här verkligen sådär jävla bra som jag hade hoppats? Var det vemod? Inte förrän några dagar senare, hemma i Sverige, skulle jag komma att förstå vad det där var. Men låt oss nu spola tillbaka tiden.

På väg mot konserten rusar tankarna. Efter några dagars uppladdning är det alltså nu det händer. Klimax. Redan på resan dit var gänget så taggat att ingen kunde sova en minut på planet. Och nu är allting så oerhört vackert. Nästan obeskrivligt. Ta bara Azalea Pond, platsen i Central Park där det var samling innan spelningen; hur skulle någon kunna undgå att bli kär där? Som tjejen och killen jag sprang in i på väg mot spelningen.

– Vi träffades här i New York efter att vi båda åkt hit på egen hand. Sen hamnade vi av en slump i sängarna bredvid varandra på ett hostel. Nu har vi hängt ihop hela resan.

Visst känns det självklart att sådant händer när Håkan Hellström spelar? Romantiken lever och jag hoppas att ni fortfarande håller varandra hårt, ni två.

På trottoaren: Ett gäng dansar på till tonerna av när en kille spelar Kom Igen Lena på akustisk gitarr. Alla är till synes euforiska. Men hos mig är det något som känns … märkligt. Som en klump i magen. Är det sviterna efter de alldeles för många ölen som dracks i Brooklyn dagen innan när bryggeriet lät oss ta över musiken och låta Håkans röst fylla lokalen till många amerikaners förtret? Förmodligen inte.

Nej, det är tankarna kring vad vi egentligen kan förvänta oss av Håkan Hellström 2016 som skaver. Låtarna på 1974 har varit ojämna. Din Tid Kommer: för mycket U2. Brinner In The Shit: märkligt intetsägande. Dessutom skall Håkan för första gången på, ja i alla fall tio år, ta sig an en publik efter att ha fått ljumna recensioner – hur reagerar han på det? Och vem sjunger han för 2016 … Mig eller någon annan?

Tankarna snurrar. Var skall Håkan Hellström gå härifrån? I sommar spelar han för ett två gånger utsålt Ullevi. Han är nu den största svensksjungande artist som norden skådat (eller?). Hur skall han kunna fortsätta vara relevant för dem som varit med honom sedan de där första stapplande solo-stegen på smala indieben? Från klubbgigstiden. Vad ska han sjunga om? Och för vem? Sångare utan orsak borde inte sjunga alls” sjunger Per Persson – någonstans i den raden hittar jag min oro.

Inne på konsertlokalen råder en närmast nervös stämning. Förfestandet på en bar bredvid, till hälften fylld av med folk i sjömanshattar, där det såklart spelades Hellström-klassiker, har nu övergått i en spänd förväntan. Otåliga steg. Dryga 600 i publiken. Det påminner mer om ett PR-jippo av rang än en Håkan-spelning. Det är kändistätt. Flickorna längst fram med tårar på kinderna är utbytta mot finansvalpen Björn som enligt egen utsago ”knappt skulle känna igen Håkan på stan”. Han känner till Ramlar, men i övrigt är han ljummet inställd till Håkans musik. På VIP-läktarna syns ishockeymålvakten Henrik Lundqvist och några Skarsgårds. Nattklubbschefer från Stockholm. Det hela känns liksom för plastigt. För lite Andra lång. Min oro blir ännu starkare.

Sedan börjar Håkan. Och det är som att allt bara havererar. Känslomässiga broar kraschar. Spontankramar. Ren och skär sådan där nästan löjlig lycka. När 2 Steg Från Paradise drar igång låter det bättre än någonsin tidigare. Håkan spelar Hurricane för första gången på jag vet inte hur många år och det är som om att det är så självklart att det är nu den är tillbaka. När Lyktorna Tänds skulle lika gärna kunna vara skriven om Brooklyn Bridge.

När musiken klingar ut sjunger Håkan, liksom lite ironiskt, på U2-låtar och till och med det känns helt rätt i sammanhanget. För är det något som den där kvällen i New York ger så är det just svar på frågorna om orsakerna till att fortsätta älska Håkan. För han är aldrig nöjd med en tre plus-spelning. Han låter aldrig musiken bli en ”vanlig dag på jobbet”. Och han lyckas göra detta PR-jippo till något fullkomligt magiskt. Ta bara Din Tid Kommer, som för undertecknad måste betraktas som en av Håkans mindre intressanta sånger, live blir den en av hans absolut mäktigaste. Det är som om Håkan förstått något vi inte förstod när den kom. Och när den spelas på Ullevi om ett par dagar kommer (nästan) hela Göteborg att förstå det som han visste när han skrev den. För helt plötsligt blir det självklart att han skulle gå just den vägen.

Och nu. Tillbaka här i lägenheten hemma i Sverige efter de mest intensiva dygnen i mitt liv. Nu vet jag vad den där utbrända känslan berodde på. Jag förstod där och då att detta var något av det vackraste som jag sett, jag var bara orolig att det aldrig skulle hända igen. För återigen hade Håkan överraskat mig och levererat något så bra att jag aldrig hade kunnat drömma om att ens skulle få uppleva det här.

Efter spelningen springer jag på Björn igen (ni vet, finansvalpen). Även han ser tom ut. Som frågetecken i ögonen är vi båda två – vad var vi precis med om? Jag trodde för en sekund att han var oberörd. Men nu är jag helt säker på Björn precis som alla andra där utanför teatern idag känner att det var något alldeles speciellt vi var med om. För oberörd, nej. Det går bara inte.

Och nu Håkan, nu är jag inte orolig längre. Bara beredd på att återigen bli känslomässigt utbränd av dina fantastiska sånger och din energi. Och det där som jag tänkt tidigare, att det är tråkigt att du blivit så stor, att du är så folkkär nu att jag undrar vem du vänder dig till, nu förstår jag hur vackert det är. För tänk att 140 000 konsertbesökare skall få vara med om detta igen om bara ett par dagar. Min oro var egoism och inget annat. För Göteborg förtjänar att igen och igen få sköljas över av det här. Håkan är för alla nu. Och alla förtjänar att få känna den där känslan som jag kände efter konserten.

Denna gång tar du över Göteborg. Det är precis som det ska. Och jag vet att jag där när vi ramlar ut från Ullevi kommer att vi att känna samma sak igen. Och många gånger till. För du måste fortsätta. Arenarockens framtid är du, Håkan. Din tid kommer. Din tid är nu. Din tid var då också. Men det här är en ny tid för dig. Och den är minst lika vacker som förut.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA