x

Rammstein-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Rammstein-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Bråvallafestivalen lockar i år med eld, sot och svett i form av industrimetalgruppen Rammstein. Bandet har sedan starten för över 30 år sedan gjort sig kända världen över för sina storartade liveframträdanden och kommer nu tillbaka till Sverige för att framföra klassiker som Du Hast, Sonne och Ich Will. Men vår skribent Patrik Svensson tycker att tyskarna har fler guldkorn än så. Här har han samlat tio tokgrymma liverariteter värda ditt öra.

Zwitter (Mutter, 2001)

Senast bandet spelade den här sällsynta godbiten var 2002 på den portugisiska festivalen Vilar De Mouros. Riffet är simpelt men ändå så ruskigt tungt. Refrängen med den lilla gitarrknorren gör den härligt catchy. Slutet är dock den stora höjdpunkten, och borgar för rejäl bangover – från topp till tå.

Alter Mann (Sehnsucht, 1997)

Tittar man på ett klipp när gruppen framför Alter Mann på Melkweg i Amsterdam i slutet på 90-talet är det väldig skillnad mellan då och hur vi är vana att se Rammstein framträda i dag; gigantisk scen, pyroteknik och dramatisk inramning. Hur inklämd keyboardisten Christian ”Flake” Lorenz är mellan resten av bandet är nästan komiskt, då han på senare år fått utrymme som gett plats åt bland annat ett löpband. Synd och skam att hans atmosfäriska och intima inslag i den här låten inte får plats på setlisten nuförtiden.

Spieluhr (Mutter, 2001)

Utan tvekan den bästa låten Rammstein någonsin skrivit. Speldosan som smyger in under Till Lindemanns inledande dikt skapar en ödsligt mysig Tim Burton-esk stämning. Den robotiska, repetitiva versen som leder fram till en underbart stark och malande refräng, pyntad med en kuslig kör, gör den här till ett absolut måste. Om inte, så riskerar jag att råka ut för vad som står i refrängtexten: ”Mein herz schlaegt nicht mehr weiter”.

Waidmanns Heil (Liebe Ist Für Alle Da, 2009)

Albumet som blev bandets musikaliskt sett stora flopp. Men man lyckades åtminstone klämma ut den pampigaste av alla ur låtkatalogen. Här inleds med en rejäl laddning blåsverk och följs sedan upp av ett sågande riffande. Gitarreffekterna i verserna skapar en barrskogstät atmosfär som gör att man kan känna den adrenalinosande machoattityden som binder samman ett jaktlag.

Adios (Mutter, 2001)

Rammstein kan verkligen konsten att nöta ett riff utan att det någonsin låter urmjölkat. Det här är dessutom så punkigt som bandet någonsin kommer låta. Gaspedalen är i botten – från början till slut. Och vore det inte en dröm att bara höra Till Lindemann låta som en tysk Elvis Presley, när han käckt grymtar ”bap-bap-shu-bap” i verserna?

Moskau (Reise, Reise, 2004)

Reise, Reise är inte den bästa plattan, men den solklart starkaste given när det kommer till produktion. Kristallklart, detaljrikt och effektmässigt på gränsen till perfektion. Tyngden gitarristerna Richard Z. Kruspe och Paul H. Landers har fått till märks som tydligast i hitsen Keine Lust, Amerika och fantastiska Moskau. Tillsammans med sångerskan Viktoria Fersh skapade man i det sistnämnda spåret dessutom allsångshistoria: ”Raz, dva, tri!”

Zerstören (Rosenrot, 2005)

Mangel, mangel och åter mangel. Zerstören må vara sextettens genom tiderna mest monotona alster. Men det här tröskverket blir tack vare Flakes kaotiska och kusliga synteskapader vansinnigt medryckande. Lägg dessutom till en stor portion pyroteknik så kan vi redan i förväg kora Bråvallas bästa nummer.

Dalai Lama (Reise, Reise, 2004)

Rammsteins mest gripande låt. Och som dessutom öppnar dörrar för många tolkningar. Texten, som sägs vara baserad på Johann Wolfgang von Goethes dramatiska ballad Erlkönig, berättar om en far och sin son flygande i ett våldsamt oväder. Allt slutar oerhört tragiskt. Planet störtar, och fadern, i rädsla, kramar om sin son så hårt att pojken avlider innan de når marken. Den gastkramande atmosfären kommer inte lämna någon i östgötanatten oberörd.

Hallelujah (Mutter, 2001)

Lyckas man få tag på den japanska utgåvan av Mutter, Resident Evil-soundtracket från 2002, eller bara klickar in sig på Rare Tracks 1994 – 2012 på Spotify, hittar man till slut den här guldklimpen. Klassiskt Rammstein-riffande, en väsande Till Lindemann och hårresande kuslig körsång. Ofattbart att den här inte inkluderats bland albumets officiella spår, och att den inte spelas oftare än på bandets exklusiva fanclub-gigg.

Das Modell (Das Modell, 1997)

En tolkning som man antingen älskar eller hatar. Men av alla åtskilliga versioner av Kraftwerks odödliga klassiker, är nog Rammsteins den allra vassaste. Vem skulle inte offra publikfriare som Du Hast, Sonne och Ich Will för en nostalgitripp som denna? Åtminstone en gång, och då den 30 juni mellan 22:30 och midnatt på Bråvallas Panoramascen.

Här ser du Rammstein:

30 juni – Bråvalla Festival, Norrköping


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA