x

Descendents-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Descendents-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Ett av de största amerikanska punkbanden kommer i sommar tillbaka till Sverige efter en lång väntan. Under en kortare Europaturné besöker man Way Out West i Göteborg för ett exklusivt framträdande på svensk mark. Förutom givna publikfriare som Suburban Home, Silly Girl och Hope anser vår skribent Patrik Svensson att gruppens katalog är en makalös låtskatt som det borde grävas djupare i. Här listar han tio tokgrymma liverariteter.

Christmas Vacation (I Don’t Want To Grow Up, 1985)

Descendents bästa låt är också en av gruppens mest överskuggade. Oslagbara melodier och text i absolut världsklass. ”Christmas vacation, you took a vacation from me” är något av det mest smärtsamma jag någonsin hört. Mark Hoppus (Blink-182) tänker nog likadant, då han både spelat in detta mästerverk och vid flertalet tillfällen framfört dängan tillsammans med sitt band +44.

Kabuki Girl (Milo Goes To College, 1982)

Fat Mike (NOFX) har sannerligen bra smak när han väljer sin favoritlåt från sitt favoritalbum. Ett matigare och snärtigare riff än det till Kabuki Girl får man leta efter i låtkatalogen. Refräng-rimmet ”Don’t say sayonara. I wanna see you tomorrow” är så ostigt och fantasilöst men ändå alldeles underbart.

Good Good Things (I Don’t Want To Grow Up, 1985)

”So come on down and walk with me, and tell me I’m your man” sjunger Milo Aukerman och förkapslar exakt så Dave Grohl beskrev Descendents i den mycket sevärda dokumentären Filmage. Bandets Beach Boys-iga låtar och helt skamlösa texter om den desperata tonårspojken med hjärtat i brand, längtande efter sina drömmars flickvän, är inte bara fantastiskt väl skrivna och komponerade, utan var unika och vågade i Kaliforniens machobetonade punkscen under 80-talet. Här har vi ett praktexempel som verkligen borde följa med i setlisten.

I Won’t Let Me (Everything Sucks, 1996)

Av alla gitarrister som varit med i Descendents, är Stephen Egerton alltid snäppet vassare än Ray Cooper och Frank Navetta. Här snackar vi gåshudsvarning redan i öppningsriffet. Och när det väl kommer tillbaka i refrängen reser sig ståpälsen ända upp i nacken. En ack så underbar feelgood-låt. Snälla, riv av den här! För Milo, du sjunger ju ändå i prechoruset att du kan skilja på rätt och fel.

Ace (I Don’t Want To Grow Up, 1985)

Vilken fantastisk gitarrist han var ändå, Ray Cooper, som lirkade fram den här landskapsmålande refrängslingan. Men mest kredd går till kvartettens dåvarande och helt briljanta basist, Tony Lombardo. Älskar hur han matar, matar och åter matar till körerna, Coopers färggranna mönster och Aukermans catchiga sång. Ett måste!

This Place (Everything Sucks, 1996)

Under knappt en och en halv minut rensar kvartetten ammunitionsförrådet totalt och levererar ett sjujäkla drag. Medan Egerton, Stevenson och Aukerman tuffar på likt det tajtaste marschband, har fenomenale basisten Karl Alvarez lekstuga och river av några av sina mest minnesvärda slingor. Låt oss alla enas och skrika ”This place sucks!” i sommar.

Can’t Go Back (I Don’t Want To Grow Up, 1985)

Det kanske inte är så konstigt att de tre ovan nämnda spåren från I Don’t Want To Grow Up inte bränns av live, de är ju trots allt inte lika ångande snabba som större delen av låtskatten. Men här har vi ett av albumets mest snabbfotade och moshvänliga stycken, och som borde vara lika given som Suburban Home och Coffee Mug. Bill Stevenson är här den stora höjdpunkten och briljerar som vanligt bakom trumkitet med sitt sönderdunkande av virveln i versernas läckra stopp-partier.

M-16 (Milo Goes To College, 1982)

De som besökte festivalen Riot Fest i Denver, Colorado 2014 måste blivit rejält överraskade sex låtar in i setet, då en av bandets mest älskade och önskade låtar avtäcktes för första gången på extremt länge. Likt Kabuki Girl är M-16 ett rovlystet riffmonster. Vi får hoppas att de river av denna guldklimp även på Way Out West!

'Merican (Cool To Be You, 2004)

“I'm proud and ashamed every Fourth of July. You got to know the truth before you say you that you got pride” är ett av Aukermans starkaste stycken, men också ett av hans mest sällsynta. När politik har varit något som gruppen under sin långlivade karriär sällan belyst, skapade man 2004 sitt mest vitrioldrypande verk och kapade historieförnekande NRA-fanatiker vid hälsenorna. En explosiv protestlåt som fungerade då, och som går hem lika bra i dag.

Pep Talk (All, 1987)

Tillsammans med föregångaren och juvenila Enjoy! är All två av gruppens allra bästa men också mest underskattade album. Två plattor som sällan får sin beskärda del i rampljuset. Att skippa en låt som Pep Talk är en ren skymf mot de band som influerats av och som kanske inte ens hade existerat utan Descendents. Instrumentellt är det här det ultimata ramverket för poppunk, och textmässigt så kärnfullt det bara kan bli.

Här ser du Descendents:

Way Out West, Göteborg


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA