x

INFÖR WAY OUT WEST: Descendents – "Det hade blivit kaffekonfetti för hela slanten"

INFÖR WAY OUT WEST: Descendents – "Det hade blivit kaffekonfetti för hela slanten"

Legendariska punkrockarna Descendents kommer tillbaka till Sverige efter 20 år. Inför sin spelning på Way Out West i Göteborg ringde Gaffa upp bandets sångare Milo Aukerman för att växla ord om snorgröna Sverige-minnen, nya plattan Hypercaffium Spazzinate, ADHD-medicinering och drömmar om en bönfallande scenshow.

Senast ni spelade i Sverige var 1997, bland annat på Studion i Stockholm tillsammans med The Hives.

– Ja just det! Tack för påminnelsen. Jag visste inte vilka The Hives var då, men efter det så lyssnade jag mer och gillade dem skarpt.

Har du några fler minnen från Sverige det året?

– Jag var sjuk och hade vid något tillfälle förlorat rösten. Eventuellt harklade jag upp någon grön sörja. Men det ändrar inte min inställning till Sverige. Det är ett trevligt land och jag älskar att spela där. Och den här gången ska jag dessutom vara frisk!

Ni fick oerhört bra respons för plattan Everything Sucks (1997). Hur var det att börja turnera igen, tio år efter föregående albumet All?

– Det tog mig verkligen på sängen. Både psykiskt och fysiskt. Jag gick med på att turnera riktigt hårt, och det slutade med över 150 gig på ett år. När man spelat så frekvent under en kort tid tär det på en på gränsen till utbrändhet. Men det var en erfarenhet som ledde till att vi sedan 2010 gått in med inställningen att Descendents inte ska vara ett slitgöra, utan ska hållas på en nivå som vi upplever som rolig. Och så känns det nu.

Det låter som att ni och NOFX delar samma hälsosamma inställning; ni river av ett dussin spelningar, åker hem, laddar om och sedan ger er ut när tillfälle ges.

– Precis. Vi är lyckligt lottade som kan hålla på med vad vi gör i dag. Så för oss som band kretsar allt kring frågan: Vad vill vi fortsätta göra de närmsta fem, tio åren? Och svaret är: Det här. Och för att kunna göra det, måste vi undvika allt som kan orsaka utbrändhet.

Något som slagit mig för varje skiva ni släppt de senaste 20 åren är hur ni överträffar er själva, både vad gäller musik, sång och text. Samma sak gäller nya Hypercaffium Spazzinate.

– För mig var det här en helt ny upplevelse. Tidigare har vi arbetat utifrån ett pressat tidsschema och lagt max en vecka på sången. Den här gången tog vi längre tid på oss, vilket gjorde att jag kunde pressa mig själv mycket hårdare. Tappade jag rösten, var det bara för mig att ta ett par dagars vila och försöka igen. Så, jag känner mig riktigt nöjd med min insats.

Låtar som Shameless Halo, Without Love, Smile och Spineless And Scarlet Red har brutit ny mark och har ert hittills största och mest atmosfäriska sound. Kände även ni att dessa låtar innebar något nytt för er?

– Vad gäller Spineless And Scarlet Red innebar det en helt ny vibe, absolut! För mig blev det dessutom en utmaning, då den går högt och lågt och ställer mitt röstomfång på prov från två olika håll. Jag har inget stort omfång som vokalist, men Bill (Stevenson) pushade på ändå. Och det blev även där atmosfäriskt, vilket är en miljö man inte annars hör mig i.

Hur var det att framföra låtarna live?

– De ligger alla i ett högre röstomfång än vad jag har, så en månad efter skivan var klar, när jag började öva upp låtarna, tänkte jag ”oj, det här är faktiskt jävligt svåra låtar!”. Men det har gått väldigt bra under de konserter vi spelat dem

Ditt textmässigt starkaste bidrag på plattan är utan tvekan Limiter, som berör övermedicinering mot ADHD.

Limiter har ett väldigt svart-på-vitt budskap, men ämnet, herregud, det är en enda gråzon. Låten skrevs när min son, som tar medicin mot ADHD, och jag tog beslutet att börja trappa ner på medicinen. Men när skolsystemet, eller samhället skulle man kunna säga, sade till oss att vi inte kunde göra det, kändes det som att de var i maskopi med läkemedelsindustrin. Det verkar som att vi inte vill att våra barn ska uttrycka sig utanför ”boxen”, utan måste hela tiden passa in. Och för det är det medicinering som gäller. Sådant gör mig fly förbannad. Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, men det jag oroar mig för är om han ska behöva ta medicinen för resten av sitt liv.

Stycket ”society don’t want to see you go for all” i den låten är verkligen knivskarpt.

– Ja, verkligen! När jag och Bill växte upp var vi helt spastiska, och vi utnyttjade det för att uttrycka oss själva. Och det jag tänker på i dag är: Vill vi kväva någons kreativitivet med medicin?

Vad kan publiken förvänta sig på Way Out West?

– Väldigt aggressivt och fullt blås från början till slut. Vi kommer köra många låtar från nya plattan Hypercaffium Spazzinate. De gamla klassikerna betyder givetvis väldigt mycket för oss, men det betyder lika mycket att ge något så att besökarna kan gå därifrån med minnet att de för en gångs skull hört nytt material.

Hur tänker ni när ni sätter ihop en setlist?

– Jag och Bill (Stevenson) jobbar utifrån en bas med givna låtar. Och med förra gigets setlist som utgångspunkt börjar sedan pusslet att försöka göra varje spelning så unik som möjligt. Inför årets Europaturné har vi börjat jobba in tio låtar från nya skivan, vilket gör att vår festivalsetlist kommer kräva en hel del jobb och som följd en massa brända hjärnceller.

Finns det någon chans att ni kommer spela rariteter som Christmas Vacation, ’Merican eller Pep Talk?

– Där har vi tre utav mina absoluta favoritlåtar. ’Merican är helt fantastisk och är en av våra få politiska låtar. Jag kan möjligtvis övertala de andra att vi ska spela den. De andra två är speciella då de är kollaborativa låtar mellan mig och Bill, vilket är sällsynt då våra låtar oftast är skrivna av antingen mig eller honom. Får vi önskemål så kanske vi spelar dessa. Om inte så får vi göra en exklusiv b-side-setlist någon gång.

Många låtar från I Don’t Want To Grow Up tenderer att hamna utanför, framför allt Good Good Things.

– Under 80-talet, och kanske en liten bit in på 90-talet spelade vi Good Good Things. Och varför låtar inte spelas därifrån beror med största sannolikhet på att låtskrivaren har sista ordet, vilken i det här fallet är Bill. Han är väldigt mån om sina texter. Han känner likadant för Silly Girl, vilken är en låt som vi måste spela. Men jag älskar Good Good Things, och tror att min röst passar bättre för den i dag. Jag ska fråga Bill om vi kan spela den.

Hur hade er scenshow sett ut om det inte fanns några begränsningar?

– Vi är uppväxta i en scen som inte är känd för spexiga kläder och visuella effekter. Men en gång gick vi bananas och färgade allt på scenen grått. Det enda försvarbara skulle i sådana fall vara kafferekvisita. Det hade blivit kaffekonfetti för hela slanten eller att jag bär en labbrock och mixtrar med kemikalier på scen för att få fram det bästa kaffet.

Vilken är världens bästa liveakt just nu?

– Jag har inte sett Pears ännu. Men det jag sett på videor tyder på ett sjujäkla drag när de spelar. Sångaren är fruktansvärt energisk, och låtarna är hyperaggressiva.

Om du skulle jämföra ett Descendents-gig med en film, vilken film blir det och varför just den filmen?

– Först vill jag försäkra er om att vi inte på något sätt är ett maffiaband, men jag älskar verkligen filmen Maffiabröder. Den har en förbaskat stor portion humor. Och för att inte tala om dess hotfullhet. Mycket av det som finns i den filmen finner man även under ett Descendents-gig. Förutom hotfullhet, då. Aggressivitet är nog ett bättre ord.

Här ser du Descendents:

13 augusti – Way Out West, Göteborg


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA