x

INTERVJU: El Perro Del Mar – en melankoliker finner hoppfullheten

INTERVJU: El Perro Del Mar – en melankoliker finner hoppfullheten

När El Perro Del Mar återkommer, nästan fyra år efter beatbaserade och tämligen minimalistiska Pale Fire, är det med en ny sorts direkt poprikedom. För att nå det som resulterade i albumet KoKoro tog hon kliv bortom de gängse inspirationskällorna i dagens populärmusik.

I en soffa på Way Out West-områdets presscenter sitter personen bakom El Perro Del Mar-aliaset, Sarah Assbring, och pratar om en skiva som har tagit två år att forma. Tunga beats från någonstans utanför fönstren riskerar att överrösta samtalet. Varje nytt album med El Perro Del Mar innebär tydlig förnyelse men en faktor som sticker ut jämfört med alla de tidigare utgåvorna är den optimistiska känsla som den här gången flödar genom musiken.

– Jag har nog alltid varit lite av en pessimist och haft nära till min melankoliska sida. Men när jag för ett par år sedan fick barn både ville jag inte och kunde inte heller fortsätta se världen i svart. Men det har också att göra med att när jag väl kom fram till vilket tema skivan skulle ha och jag visste att jag ville vända mig till och kommunicera med lyssnaren på något vis och prata om samhällsklimatet så visste jag att jag inte ville göra det på ett dystopiskt och mörkt sätt utan snarare att se på världen med en vilja att förändra istället för att trycka ner någon ytterligare.

Hon tror att det handlar om en ansvarskänsla och en kärlek för mänskligheten, som för Sarah Assbring kom med föräldraskapet.

– Det är det som är anledningen till att skivan heter KoKoro, som betyder hjärta, att känna med människor. Jag fann en styrka och en hoppfullhet som jag inte visste att jag hade.

Sarah Assbring visste samtidigt att hon absolut inte ville att skivan skulle kännas glättig och kämpade hårt för att hitta rätt ton. Lösningen blev att använda sig av kontraster. Texterna på skivan tar bland annat upp tunga ämnen som konsumtionshets, intolerans och hat.

– Vid en första lyssning kan man nog tänka att man hör en charmig, söt tre minuters popdänga. Men om man lyssnar igen och anstränger sig för att uppfatta texten så hittar man en annan allvarlig botten, ett annat djup, säger hon.

gallery_large

Vad var det som kickade igång KoKoro-processen?

– Jag frågade mig själv precis som jag alltid gör, var min plats i dagens musikklimat är. Och även om jag aldrig varit en kommersiell artist och aldrig kommer att bli det så gjorde jag ändå en scanning som musiklyssnare och kom fram till att jag inte hade någon särskild plats i vad jag hörde runtomkring mig. Jag kände också att jag var klar med mitt egna pop- och rockreferensbibliotek. Så då började jag söka mig bortom det för att se om det fanns något som jag kunde få en kick av igen. Jag visste väldigt tydligt att jag ville göra en jävligt svängig popskiva, med treminuters-låtar utan transportsträckor. Så jag började leta efter nya former av popmusik där jag kunde hitta en ny egen plats.

Sarah Assbring började lyssna på etiopisk pop, vars speciella takter och basgångar hon gick igång på. Hon besökte också ett musikmuseum och testade där en mängd percussion- och stränginstrument från hela världen.

– Jag samlade ihop ett ljudbibliotek bestående av samplingar av instrumenten och utgick från det i byggandet av nya låtskelett. Så skapades världen som skivan byggdes på, grunden var väldigt rytmisk och minimal och sättet jag jobbade på liknade nästan hiphop mer än pop. Jag arbetar inte längre utifrån piano eller gitarr alls, som jag gjorde mycket förr. Nu är det ett beat, en rytm och enkla harmoniska grunder jag jobbar utifrån. Det är det som får en låt att komma till.

Hon utforskade Youtube och på så vis tog sig influenser från olika delar av Mellanöstern och Asien in i den musik hon jobbade med.

– Det var varit en resa, ett sätt att hitta utanför min trånga lilla värld och det som man serveras eller bombarderas med. Jag kände mig tvungen att ge mig ut på ett sorts öppet vatten och det blev Youtube. Jag tog mig via mina egna önskningar och vidare till helt fantastisk musik som jag inte visste fanns.

gallery_large

Sarah Assbring ger ett exempel på hur en av låtarna växte fram, vilket ger en fingervisning i hur många lager ett spår med El Perro Del Mar kan ha och hur noggrant genomtänkt ljudbilden är.

Endless Ways handlar om en människas eviga strävan efter perfektion och att aldrig ifrågasätta den strävan. Oftast vill man ju att en låt ska vara dynamisk men jag ville att den skulle kännas kämpig, ältande och linjär, som en reflektion över det ältande man kan vakna med varje morgon. Från början ville jag att den skulle påminna om den japanska kampsporten kendo, där man använder trästavar som slås mot varandra. Jag gjorde en produktion med det som grund men det ville sig inte riktigt. Men så sent i skapandet av skivan snöade jag fullständigt in på arabiska stråkarrangemang och plötsligt föll låten helt på plats med hjälp av dunkla, nästan hotfulla stråkar, den fick ett djup på det viset. Så det har handlat väldigt mycket om att hitta rätt instrument för vad jag vill tala om i varje enskild låt.

Andra konstformer, som litteratur och film, verkar förflytta sig betydligt friare över gränser än musik. Det ses inte som konstigt att läsa en bok av exempelvis en nigeriansk författare eller att se en film från en thailändsk regissör. Varför är vårt förhållande till musik mer låst?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har tänkt mycket på det och tycker att det verkar vara värre än någonsin, men jag kan ha fel. När jag gjorde den här skivan undrade jag om folk skulle ställa frågor om kulturell appropriering, vilket är en helt relevant frågeställning men jag svarar gärna med att ställa en motfråga utifrån det du sa. Jag tycker att musik borde inspirera över alla gränser. När jag började göra den här skivan var jag fascinerad över hur likriktat musikklimatet är och ville utmana det, jag är nog en väldigt motvalls människa. Musikkollegor runtomkring mig började dra till LA och ville skriva kommersiell hitmusik och det provocerade mig så mycket för att det känns så världsfrånvänt. Det gjorde mig ännu mer säker på vad jag ville göra på KoKoro.

SIDESTORY 1: Albumtiteln

– Jag snubblade över ordet och precis som med Love Is Not Pop och Pale Fire visste jag att det var titeln på skivan. Den blev något fast och så kretsade produktionen kring att vara sann mot den titeln. Jag älskar vackra ord och när jag hörde det och fick reda på vad det betyder tänkte jag att det måste vara det universella ordet för hjärta för det är så fantastiskt fint. Sedan är det hela den naiva sidan, att det låter som något som ett barn skulle kunna hitta på. Låtskrivandet har också präglats av ett barns rena blick på sakers tillstånd.

SIDESTORY 2: Att göra covers

– Det är ofta en korttänkt, spontan känsla av att jag älskar den här låten just nu. Sedan kan det också vara så att en sådan låt kan fungera som en dörröppnare in i mitt eget musikskrivande. Red Hot Chili Peppers Breaking The Girl var ett sånt exempel. När jag jobbade med Pale Fire så var jag mycket inne på början av 90-talet. Jag ville arbeta mycket med funkiga basgångar. Det var samtidigt väldigt tydligt att låten inte skulle vara med på skivan utan fungera som en språngbräda. Jag gjorde en Princelåt i våras, där jag fick en förfrågan att göra något på 24 timmar. Jag var så upprörd över att han hade gått bort så det kändes väldigt fint att göra den låten, att inte fokusera på mig utan göra inspelningen snabbt mer som ett tidsdokument.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA