x

INTERVJU: Pascal – återförenade med återuppstånden ilska

INTERVJU: Pascal – återförenade med återuppstånden ilska

Pascal är tillbaka för att lajva rock'n'roll. Nu släpps bandets första album på fem år. GAFFA stämde träff med Manuela de Gouveia och Isak Sundström och snackade om Hansastudion, uteblivet gage och mordhot.

Pengafrågor är svårt. Fråga bara Metallica. Relationer är ännu svårare. Fråga bara Fleetwood Mac. Eller bröderna Gallagher.

Relationsfnurror har gjort att det gått ett halvt årtionde sedan den Gotlandsbördiga och Stockholmsbaserade trion släppte sitt senaste album. Allt Det Där (2011) var en så kallad splitskiva, där Pascal stod för hälften av låtarna och Mattias Alkberg för resten. Ett samarbete som kom till stånd efter att Alkberg recenserat gruppens skiva Orkanen Närmar Sig (2010) och utnämnt den till ett mästerverk. I oktober släpps så deras femte album, Revy. Och gruppens historia av taggig, skramlig och unik rock på svenska fortsätter.

– Intervjudelen brukar det vara Manuela och Mimmi (trummis, reds. anm.) som sköter, säger gitarristen och sångaren Isak. 

Han verkar inte heller helt bekväm med den något konstlade situation som en frågestund utgör. När undertecknad ställer första frågan avbryter han:

– Förlåt, jag har lite svårt att ta det här på allvar. Jag måste försöka gå in i någon slags roll …

Det blir basisten och sångerskan Manuela som får svara på frågan varför det tagit så lång tid mellan albumen.

– Det finns liksom ingen plan. Vi slutade spela helt enkelt. Av många olika anledningar. Bland annat för att vi inte tyckte det var så kul. Vi började bråka om saker. Drivkraften försvann. Sedan sågs vi för ungefär två år sedan i repan (replokalen, reds. anm.). Vi testade att göra några låtar och det lät bra. Vi kände att vi bara inte kunde skita i det. Och vi började prata med varandra igen.

Var det något storbråk som gjorde att ni pausade?

– Mer ett icke-kommunikativt bråk, fortsätter Manuela. Vi blev sura och sa ingenting till varandra. Många bäckar små, typ. Jag och Mimmi hade en ganska jobbig relation, sedan slutade vi prata med varandra. Det var jättetragiskt. För två år sedan fick jag reda på att hennes syster hade dött, så jag ringde henne. Dagen efter sågs vi och pratade om allt. Ibland måste tiden få ha sin … tid. Saker och ting måste lägga sig.

"HALVA DÖRREN VAR INSPARKAD OCH DET VAR KNIVHUGG I DEN"

Grunden till den nya plattan lades innan bandet tog ett brejk från varandra.

Isak: Den sista låten vi gjorde, innan vi slutade och när det var ganska dålig stämning mellan oss, var en som heter 5000 Spänn (finns på Revy, reds. anm.). Det är kanske löjligt att nämna, men de där bråken handlade också om pengar. Småpengar egentligen. Det var väl någon slags bearbetning, att vi sjöng om det.

Manuela: Jag har inte tänkt på det så, men det har du ju rätt i.

Isak: Det ämnet, pengar, det känns ju bara för gaggigt att närma sig. Istället sjöng vi om det.

Manuela: Så skyller vi allt på den där ”duden”, som för övrigt fortfarande är skyldig oss 5000 spänn.

Isak: Manuela mordhotade honom.

Öh, vad …?

Manuela: Alltså, jag hade druckit lite för mycket och mordhotade honom.

Isak: Han ringde en advokat. Han tog det på fullaste allvar.

Manuela: Han ringde upp till dig, för jag ringde ju från din telefon. Åh, Gud … Vänta, vi måste förklara … Isak hade typ stalkat den här personen jättelänge. Det var en kille som hade en klubb som vi spelade på, en jättekonstig grej.

Isak: Vi gjorde en riktigt dålig spelning.

Manuela: Det var samtidigt som det var typ fotbolls-VM och de visade det på TV-skärmar. Vi fick stå mitt i lokalen och spela. Det var så mycket fel. När vi gick därifrån fick vi lite pengar i handen och resten skulle vi få sedan, citat: ”jag sätter in resten av pengarna på måndag”. Det ska man ju inte gå på. Sedan gick du hem till honom.

Isak: Vi var säkert inte värda mer än 5 000 kronor. Jag förstod när jag kom till hans dörr att det var ganska många andra som eftersökte honom. Halva dörren var insparkad och det var knivhugg i den.

Manuela: Efter att Isak hade gjort allt det där så kände jag att det var dags att ringa killen när jag var jättefull.

Isak: På ett sätt så har han fungerat som en … hjälp för oss. Vi har tagit ut all frustration på honom. Vi ska inte avslöja vad han heter.

Manuela: Vi behöver något att enas mot. Inte för. Utan mot.

TRE TJURIGA OCH HALVJOBBIGA MÄNNISKOR   

Den nya skivan har knåpats ihop genom att bandet setts varje lördagskväll – ”extremt vuxet” – över några 3,5:or i repan, berättar Manuela. Själva inspelningen skedde i den sägenomspunna Hansastudion i Berlin.

– Vi var där i fem dagar och spelade in hela skivan, fortsätter hon. Det gick så jävla fort. Det kändes som att vi var på ett kollo. Ett rockkollo. Vi lajvade att vara rockmusiker. Vi gör ju det ganska ofta. Går in i rollen: okej, nu är vi rockmusiker. 

Hur skiljer sig den nya skivan åt?

Manuela: Jag tycker den är mera fluffig. Fluffig på ett bra sätt, rent ljudbildsmässigt.

Isak: Den känns mindre ettrig och frustrerad än de andra skivorna.

Manuela: Ja, vi har ju liksom blivit 35.

Isak: Lite tyngre. Inte på ett ”tunga riff”-sätt, utan en tung känsla.

Har ni lämnat det där omtalade ”grottsoundet”?

Manuela: Grottsoundet … alltså, det där är något vi sa i en intervju på skämt. Allt som vi säger, säger vi på skämt. Vi sa ”det ska låta som att vi står i en grotta”. De som har lyssnat på oss tidigare kommer ju inte bli förvånade av det de hör. Men jag kan inte svara på om det är något grottsound kvar.

Ni är ett erkänt liveband, Way Out West-spelningen i somras fick högsta betyg av GAFFAs utsände.

– Vi var lite sura på grejer. Publiken var lika arga eller peppade som vi. Då blir det ju bara skitbra helt enkelt. Det är ju inte så att varje spelning är helt magisk, säger Manuela. 

Finns det en risk att ni slutar vara arga och blir dåliga?

Manuela: Ja, lätt!

Isak: Nej, det tror jag inte.

Manuela: Nä, kanske inte. Men jag tror snarare att är vi där så kommer vi inte att spela tillsammans. Typ som det som hände för fem år sedan.

Isak: Alltså, vi behöver inte vara arga. Vi är tjuriga och halvjobbiga människor helt enkelt.

Manuela: När vi tre är tillsammans så blir det ännu värre.

Isak: Vi är en kombination av tjuriga och väldigt roliga. Det är egentligen inte riktig ilska som vi uttrycker.

Lajvar ni ilskan också?

Manuela: Ibland är det så, som när man ska skrika att ”du är skyldig mig 5000 spänn”, då brukar jag ändå tänka på den där killen. Det blir enklare att skrika det då.

Isak: Lajvande är ju någon form av ritual. Speltillfället är ett slags ritual. Den är vi ganska bra på att gå in i.

Manuela: Ritual, bra ord.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA