x

Årets bästa enligt Pontus Bark

Årets bästa enligt Pontus Bark

Skitåret 2016? På många vis, absolut. USA fick ett klickmonster till president. Extremhöger-vindar blåser sig alltjämt starkare i Europa. FN lamslagna med obeskrivligt vedervärdiga konsekvenser som följd. Allt för många av de allra största lämnade oss. Dessutom tog Malmö FF ytterligare ett SM-guld. Ja, ett skit år, helt enkelt. Men i en värld som den här kan musiken få fungera som en ventil, såklart. Det är både banalt och livsviktigt. Så kan det få vara. Och som musikälskare kan vi kanske försöka se det som att det ur allt mörker kan födas musik som protesterar och som återigen visar att musiken kan stå i framkant mot rasism, ojämlikhet och utanförskap. Kanske är det inte en slump att just detta år gett hopp och tro på (post)punken. Den svenska postpunken är tillbaka på allvar. För självfallet finns det plats för denna än. Och kanske är den viktigare än någonsin i en värld som ser ut som den här.

Från året tar jag också med mig många fina live-minnen. Thåströms version av Bara Om Min Älskade Väntar på Ullevi är kanske det allra starkaste ögonblicket, något som resulterade i fullständigt känslohaveri på Ullevis pressläktare. Håkan Hellström i New York, såklart. Avantgardet som spelade på Debaser Strand tills elen stängdes av, och efter det. 

1. Avantgardet – För Många Dyra Skor Och Döda Ögon 

Avantgardet kom från ingenstans och känns redan självklara. Med socialrealism skildrar Rasmus Arvidsson med sina ord ett liv bestående av missbruk och om vägen tillbaka. Sverige har fått ett relevant proggband att räkna med. För visst finns Nationalteatern-arvet där. Och visst skaver det rejält i kanterna. Babyshambles. Velvet Underground. Ola Magnell. Referenserna är många och vitt skilda. Kanske är det just detta som gör Avantgardet spännande och förlösande. När jag recenserade För Många Dyra Skor Och Döda Ögon skrev jag: ”När du sitter på en morgonvagn hem och inte vill att kvällen ska ta slut. Du vet hur jävligt du kommer att må när du vaknar. Precis i den känslan möter vi denna platta. Och precis som mot morgondagen är det också mot Avantgardets musik omöjligt att värja sig”. Ja jag är väl oklädsamt nöjd med de där raderna. Men visst spelar jag Åh Sverige sena nätter. Och visst spelar jag den också när jag vaknar. Det går fortfarande inte att värja sig. 

2. Hurula – Vapen Till Dom Hopplösa 

Robert Hurula är en fåordig man. Han låter texterna och musiken tala. När jag träffade honom i Högdalen och frågade honom om 2016 års kanske allra bästa låt Sand svarade han helt enkelt: ”Jag förstod att folk skulle fråga om den texten, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara, det jag vill säga finns ju där.” Och visst är det så? Allt finns ju där. I en värld som brinner ska vi vara tacksamma att Robert Hurulas musik finns.

3. Freddie Wadling – Efter Regnet 

2016 blev alltså året då han lämnade oss, Freddie Wadling. Han sjöng psalm! Han sjöng punk! Han sjöng allt däremellan. Och VILKEN sista skiva han lämnade oss med. Tänk att vi kunde få ännu mer fantastisk musik att bära med oss även om Freddie inte finns kvar. Här finns Velvet Underground- och Håkan Hellström-covers. Här finns också sånger skrivna av Stina Nordenstam. Tack, Freddie. 

4. Silvana Iman – Naturkraft
5. Håkan Hellström – Du Gamla Du Fria
6. Roffe Ruff – Och Han Älskade Dom Alla
7. Little Jinder – Allting Suger
8. Pj Harvey – The Hope Six Demolition Project
9. 
David Bowie – Blackstar
10. Peter Doherty – Hamburg Demonstrations
11. Jonas Lundqvist – Vissa Nätter
12. Kristian Anttila – Rum 4 Avd.81
13. Veronica Maggio – Den Första Är Alltid Gratis
14. Whitney – Light Upon The Lake
15. Sleaford Mods – T.C.R

Hedersomnämndanden:

Årets…

Sämsta låttext: ”Piff utan puff, pajas utan cirkus.” Håkan Hellström har aldrig varit mer banal.

Frisyr: Jonas Lundqvist. Oefterhärmlig. 

Hemma hos-reportage: Chefredaktör Lothsson hemma hos Peter Doherty. Hatten av. Men Pete, du behåller hatten på.

Intervju: Pascals LÅGINTENSIVA intervju i Per Sinding-Larsens morgonsoffa. Älskvärt.

Flitigaste: Kristian Anttila. Turnérar … jämt? Säg den småstad han inte besökt i år. Dessutom med fantastisk skiva i bagaget. 

Så Mycket Bättre-artist: Little Jinder. Älskvärd. 

Smörigaste: Weeping Willows-Magnus som sjunger duett med kossor i reklam. Kompenserar denna sanslösa tabbe med att alltid vara sanslöst stilig och har en röst som få.

Musikdokumentär: Supersonic. Otroligt bra om Oasis uppgång och fall. Och självfallet bjöd Liam Gallagher på några av årets mest underhållande intervjuer i samband med premiären. 

Årets podcast: 80 väldigt goda mackor. Albin Olsson och David Sundin går igenom mackorna från Lasse Kronérs mytomspunna bok. Fantastisk underhållning är det, fast jag egentligen inte förstår varför

Platta (som aldrig kom): Henrik Berggrens, som vanligt, helt enkelt. Är det 2017 det händer?

 

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA