ÅRETS ALBUM 2016

ÅRETS ALBUM 2016

Det mesta får plats när vi på GAFFA sammanfattar 2016 med en albumlista. Här hittar du allt från funksmittad hiphop till rå black metal, från stillsam ambient till en ren naturkraft. Ett mångfacetterat musiklandskap utan dess like!

30. Lina Nyberg – Aerials

gallery_large

Att lyssna på Lina Nyberg är som att upptäcka musik för första gången. Den där upplevelsen att en helt ny fantastisk värld öppnar sig och allt är möjligt. Det är i alla fall den spontana känslan efter att ha upplevt del två i trilogin om världen, elementen och musiken. Ett dubbelalbum som består av jazzstandards i friformsimprovisationstappning och nykomponeras i stråkkvartettsjazz. /MS 

29. Weyes Blood - Front Row Seat To Earth

gallery_large

Allvaret präglar Front Row Seat To Earth med övertoner av komplex kärlek och undertoner av omvärldens politiska strömningar. Rösten och dess utforskande av harmonier står ohotad i centrum, omgiven av varierande sättning. Ibland strängar, ibland klaviatur, ibland stråkar, ibland fullt band. Allra starkast blir det när hon skippar allt annat och låter koralarrangemangen stjäla hela utrymmet. /TJ

28. Frida Hyvönen – Kvinnor Och Barn

gallery_large

Det här är ett mäktigt album på många plan. När det kommer till text. När det kommer till hur instrumenten är arrangerade. Inget har kommit till av en slump. Inte ett ord. Inte en tangent. Inte ett stråktag. Det är låtar som får dig att knyta näven i fickan. Låtar som får dig att skaka på huvudet och fnissa. Mörka låtar med glimtar av solsken. Ärliga och bestämda. Bitterljuva och finurliga. /EF

27. Aurora – All My Demons Greeting Me As A Friend

gallery_large

Auroras musikaliska gärning håller så hög klass att de flesta borde vara avundsjuka. Hon låter som ett naturväsen. Som något som skulle kunna hämtas från våra nordiska folksagor. Det är en vandring genom skogen, det är mörkt och snårigt men Auroras texter drar oss med. Det är rakt igenom en uppvisning i hur pop kan vara både kommersiell och unik. /JE

26. Pascal – Revy

gallery_large

Att lyssna på Revy är emellanåt som att göra ett tvärsnitt i ett alldagligt liv med en sylvass smörkniv. Det som väller ut ur musikkroppen kan te sig väl enkelt till en början – det blir lätt så när texter är raka och repetitiva, snarare än utmålande och snåriga – men samtidigt frustar, svänger och kränger rocken så mycket att det är närmast omöjligt att inte dras in. /JE

25. El Perro Del Mar - KoKoro

gallery_large

Melodierna som flödar genom låtarna är lättillgängliga och omsorgsfullt framförda på bland annat japansk shakuhachi-flöjt och det kinesiska stränginstrumentet guzheng. Den uttalade ambitionen att sträcka sig bortom typisk västerländsk musiks snäva gränser för att hitta inspiration lyfter Sarah Assbrings i sin självklara pop till en än mer spännande nivå. /BS

24. Danny Brown – Atrocity Exhibition

gallery_large

Obekymrat glider han ur takt med rytmen utan att det låter skevt. Han skrävlar om kokain och oralsex, men låter mest ångestfylld. Och det faktum att han bär detta 15 låtar långa album nästintill helt och hållit på sina egna axlar, med sin pipiga röst och knarkskadade framtoning, utan att det hela blir enformigt eller enerverande är direkt förbluffande. /FF

23. Beyoncé – Lemonade

gallery_large

(Finns ej på Spotify)

På Lemonade dras blues och brassband närmre in i ljudbilden. Rock och country hittar på ett naturligare sätt in till hennes sedvanliga pop, som i sig alltid lutat sig mot R&B och soul, och numera sitter de olika stilarna sömlöst i varandra. Albumet lever som ett komplett verk, noggrant komponerat för att dess tolv låtar ska vara lika starka var för sig som de är i relation till varandra. /ÖK

22. Veronica Maggio - Den Första Är Alltid Gratis

gallery_large

Här landar vi i ett synthbaserat 80-tal. Artister med längre karriärer tenderar att upprepa sig, men Maggio växlar sound tillräckligt mycket för att det ska kännas som någonting annorlunda än tidigare. Det spritter i kroppen, ibland. Och hennes säregna fraseringsteknik kan rädda vilken tam musik eller trött textrad som helst. /EV

21. Kanye West - The Life Of Pablo

gallery_large

The Life Of Pablo är konstruerad av element som skapats och förädlats av Kanye West över alla hans album, satta i nya sammanhang att frodas i, kreativt bortom var de kom ifrån men alltjämt självklart del av hans ljudbibliotek. Alla hans skeenden och ansikten, alla hans fantastiska musikaliska uttryckssätt och dumma verbala utbrott, har fått nytt liv. /ÖK

 

20. Mitski - Puberty 2

gallery_large

Från att på första albumet ackompanjeras av en orkester tog Mitski  steget över till indierocken, något som passar henne. Här står hon och hennes producent för alla instrument och att hon gått in i arbetet med en tydlig bild av vad hon ville uppnå avspeglar sig i musiken. Man leds genom både glädjefulla toppar och sårbara stunder, till ljudet av trummaskin och distade gitarrer. /HN

19. Silvana Imam - Naturkraft

gallery_large

På många sätt är Naturkraft Silvanas debutalbum trots fullängdaren Rekviem från 2013. Två hyllade EP:s var början på Silvana i nyare tappning, nu får vi ta del av fortsättningen. De 14 spåren är det mest personliga och utlämnande som hon hittills gett ut. Här får hon äntligen tid att berätta sin egen historia, lov att göra det på sitt eget sätt och med sina egna ord. /LJ

18. Nicolas Jaar – Sirens

gallery_large

Här kan en höra allt från Nils Frahm till post-punk – från ambient till elektroniskt gung. Och det känns som att du hör fler referenser ju mer du letar. Det är så poetiskt, så inbjudande och så stilrent – mitt i allt det oväntade, ibland kaosartade. Det är så genomarbetat, så genomtänkt att även enskilda sekunder tystnad känns som en musikalisk upplevelse. /JE

17. Iiris Viljanen - Mercedes

gallery_large

Mercedes är definitionen av vardagsromantik. Det handlar om de där små sakerna som du tror ingen skulle bry sig om, men som känns enorma när de härjar i ditt huvud. Pianot ger albumet en helhet och lyfter upp Iiris berättande. Sättet hon levererar sina historier på är aldrig i full melodiös sång, utan flyger fram och tillbaka mellan talsång och långa toner. Hon berättar. /SL

16. Case/Lang/Viers – Case/Lang/Viers

gallery_large

Det började med att K.D. Lang skickade ett mejl till Laura Veirs och Neko Case med en undran om de inte borde göra något tillsammans. Båda nappade på förslaget och fastän de tidigare inte haft med varandra så mycket att göra, så låter resultatet som att de inte gjort annat än att samarbeta tidigare. Som att de tre individuella rösterna och deras musik egentligen är en. /MS

15. Bon Iver – 22, A Million

gallery_large

Bon Iver smyckar inte sin folkmusik med electronica, utan komponerar musik med folkelement och electronica som två lika viktiga beståndsdelar i helhetsbygget. Är det något som utmärker 22, A Million så är det att Bon Iver flörtar ännu mer med den dissonanta oljudsådra som bandet luftat framför allt på livespelningar. Knaster, effekter och sordinerad trumpet strilar genom ljudbilden. /EV

14. Solange – A Seat At The Table

gallery_large

Solange talar för sig själv och för stora delar av marginaliserade afroamerikaner. Hon talar om sin egen upplevelse, stoltheten hon ibland inte varit säker nog att känna och om de subtila detaljerna som ibland gör det knepigt att vara svart kvinna i en vit mans värld. Efter allt detta känner man hur hennes underbara stämma kramar om lyssnaren och viskar: “det kommer nog att gå bra." /JS

13. Kent – Då Som Nu För Alltid

gallery_large

Kents absolut sista album går resolut från punkt till punkt och lägger inga värderingar i något. Här får du materialet; du får stå för känslorna, för åsikterna. Det är också det starkaste sedan Röd och egentligen helt utan irritationsmoment. Här är det spåren var för sig som gör jobbet, inte helheten. Elva plåster som snabbt och effektivt dras bort, men likväl innan såren har hunnit läka. /DH

12. Niki & The Dove – Everybody’s Heart Is Broken Now

gallery_large

Popmagikerna återvänder till dansgolvet med melankoli och passion. Albumet kännetecknas av en ljudbild som är aningen mindre storslagen än på debuten Instinct. Bandet är skickliga på att låta influenser från då- och nutid virvla genom låtarna och skapa något innerligt och med ett alldeles eget bultande hjärta. /BS

11. Uada – Devoid Of Light

gallery_large

Med sin debut lyfter Portland-bandet fram gränserna för Cascadia; både som region såväl som musikaliskt samtidigt som scenen får sig ett nytt ansikte. Redan i namnet (latin för hemsökt) bör lyssnaren få en fingervisning om var bandet väljer att placera sin egna tolkning av genren; i gränslandet mellan den naturromantiska stilen och vår skandinaviska, råa black metal. /TS 

10. Hurula – Vapen Till Dom Hopplösa

gallery_large

Nej, Hurula har inte tagit sig i kragen, klippt sig och skaffat sig ett jobb. Han är lika motvalls som Thåström när det kommer till konvention. Men stråkarna och det övergripande soundet på Vapen Till Dom Hopplösa skänker en känsla av nästan sofistikerad råhet och sorglighet till musiken. Saker är värre och detta är tyngre än debutens framåtlutade fart. /EV

9. Blood Orange – Freetown Sound

gallery_large

Under titeln Freetown Sound har Hynes samlat funk, jazz, synth, R&B, pop, samplingar, minimalistiskt malande, Prince-känslor, ljudinspelningar från New Yorks gator och Michael Jackson-vibbar i något som bäst beskrivs som spretigt sammanhållet. Allt genomsyras av intelligenta, subversiva och socialt samt kulturellt medvetna texter. /EV

8. Håkan Hellström – Du Gamla Du Fria

gallery_large

Han vågar sig på att laborera, exempelvis med morsans låt San Francisco i introt. Och han spelar upp en gammal fältinspelad spiritual, framförd av Laura Rivers, i Du Gamla. På ett av skivans bästa spår, I Sprickorna Kommer Ljuset In, provar han också psykedeliska rundgångsljud mitt i låten. Håkan gör delvis det han kan och gjort förut, bredvid experimentella turer. /EV

7. Avantgardet – För Många Dyra Skor Och Döda Ögon

gallery_large

När du sitter på en morgonvagn hem och inte vill att kvällen ska ta slut. Du vet hur jävligt du kommer att må när du vaknar. Precis i den känslan möter vi denna platta. Och precis som mot morgondagen är det också mot Avantgardets musik omöjligt att värja sig. Från Hackney i London, via krogar och vita nätter och hem igen. Resan är smärtsam men livsviktig. /PB

6. David Bowie – Blackstar

gallery_large

Det är fängslande att ta del av Bowies okuvade formspråk, som vägrar vara tillmötesgående. Albumspåren Dollar Days och I Can't Give Anything Away är lättare i tonen, men är minst lika fängslande som allt annat på Blackstar. Istället för att räta ut frågetecken, skapas frågetecken. Ett av Bowies bästa album är ett faktum. En vacker sorti. /DA

5. Frank Ocean – Blond

gallery_large 

Transparent storytelling ligger sedan tidigare i stjärnans allé, men på Blond så är baskaggar och snares rejält nerskalade i ett grepp som får en att omfamna essensen i berättelserna på ett annat sätt än tidigare. Drömmiga synthar och gitarrer ligger som en fond bakom vocals och röstmemo-monologer. De kanaliserar mörker genom att alstra ljus på människoöden och samhällsstrukturer. /AJ

4. Anohni – Hopelessness

gallery_large

Låttitlar som 4 Degrees, Watch Me, Violent Men och Drone Bomb Me kräver ingen större analysförmåga. Det går helt enkelt åt helvete och människan tar inte problemen på allvar. Anohni arbetar utifrån samma premisser och hela skivan, präglad av ett elektroniskt domedagsfilter, bekräftar och kritiserar USA:s världsomspännande inflytande. /DA

3. Little Jinder – Allting Suger

gallery_large

Josefine Jinders svenskspråkiga pop besitter något som är tämligen unikt idag: ett eget uttryck. De oblyga och direkta texterna skapar bilder i huvudet som är lika färgsprakande som skivans omslag. Och då inrymmer det ändå en drake och ett gäng mycket fantasieggande fåglar. Musiken är lika sockersöt och ångestriden som sist och noga befriat från allt som är tråkigt. /BN

2. The Radio Dept. – Running Out Of Love

gallery_large

Running Out Of Love är vad det låter som; en djupt dystopisk skiva om att få slut på kärlek. Johan Duncansons och Martin Carlbergs textförfattande är sylvasst. Vad som tidigare var politiska undertoner är här tydligare än någonsin, utan att för den delen skriva oss på näsan. Men mer än något annat är det här ett så gott som perfekt popalbum, från ett av Sveriges sista riktiga popband. /AB

1. Anderson .Paak – Malibu

gallery_large

Kanske beskrivs Malibu bäst som ett speciellt modernt popalbum, konstruerat av den hiphop och R&B och soul och funk som är typisk för södra Kalifornien i allmänhet och Los Angeles i synnerhet. Den funksmittade och lugnt soulgungande hiphop han skrev på förra årets EP med producentduon Blended Babies finns här, den oerhört smittsamt poppiga men tjockare ljudbilden han skapat med producenten Knxwledge likaså. Anderson .Paak innehar en begåvning som tillåter honom att presentera olika musikstilars karaktärsdrag med egensinnighet och trovärdighet på ett sätt som han genom åren gjort till ett passande för hans egna uttryck. Som passar hans lätt hesa röst och snyggt varierade balans mellan melodirik sång och kvicktänkt rap. Ett sätt som inte härmar musiken som redan har skrivits och spelats av förebilderna från de platser han ser som sitt hem, utan snarare gör deras betydelse för musikvärlden större. /ÖK

Lyssna på alla album (förutom Beyoncé som ej finns på Spotify) i en spellista:

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA