x

Rancid-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Rancid-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Den 21 juni kommer Green Day tillbaka till Sverige och besöker Slottsskogsvallen i Göteborg. Med sig har man sina goda vänner i Rancid som gör ett efterlängtat återbesök sedan spelningen på West Coast Riot 2012. Vår skribent Patrik Blomqvist passar då på att gräva fram tio sällan spelade låtar som han tycker det är hög tid att bandet river av.

Brad Logan (Chef Aid: The South Park Album, 1998)

Det var inte bara Joe Strummer, Ozzy Osbourne och Primus som slöt upp till Cartmans, Kyles, Stans och Kennys festival Chef Aid i seriens andra säsongs fjortonde avsnitt, utan även Berkeley-punkarna i Rancid. Här framförde man sin tokgrymma tvåminutershyllning till Leftöver Crack- och F-Minus-gitarristen Brad Logan, som såvitt jag vet inte framförts på 20 år.

Tropical London (Indestructible, 2003)

Vokalisten tillika gitarristen Tim Armstrongs stormiga äktenskap med ex-The Distillers-frontfiguren Brody Dalle (som senare gifte sig med QOTSA:s Josh Homme) tillägnades ett gäng låtar på Rancids sista album med den klassiska sättningen. Detta Bruce Springsteen-doftande spår är det solklart skarpaste.

Wrongful Suspicion (Life Won’t Wait, 1998)

En av flera riktigt starka protestlåtar på uppföljarplattan till kritikerrosade …And Out Come The Wolves, och som mig veterligen aldrig spelats live än under lågmälda, akustiska former, bland annat på XM Satellite Radios ideella kanal Fungus.

Start Now (Indestructible, 2003)

Ett tacksamt år för den amerikanska punkscenen, som förgylldes av kanonsläpp från bland andra Anti-Flag (The Terror State), NOFX (The War On Errorism) och Strike Anywhere (Exit English). Även Rancid passade på att inkludera ett tänkvärt och svavelosande antikrigsbudskap. Höjdpunkten här: Lars Frederiksens gitarrsolo.

Black Lung (Life Won’t Wait, 1998)

Om jag inte har sjabblat till det rejält, har detta grovt underskattade alster endast plockats fram i samband med Tim Armstrongs släpp av ett gäng akustiska Fender-gitarrer. Budskapsmässig gåshud till tusen!

Disgruntled (Rancid, 2000)

Med sina 22 spår och en speltid på strax under 40 minuter, är gruppens självbetitlade millennieskiftesplatta musikaliskt sett de två föregående skivornas totala motsats. Här bjuds på en närmast Agnostic Front-liknande hardcore-upplevelse, med Disgruntled som allra bästa spår.

Arrested In Shanghai (Indestructible, 2003)

Trots ett textförfattande om mardrömsliknande statsskick, var det här den enda låten som kunde ge mig mod nog att genomföra min första rotfyllning. Ett musikaliskt genidrag, och budskapsmässigt tidlös och alltid aktuell.

Axiom (Rancid, 2000)

Bandets basist Matt Freemans mest utflippade lirande efter öppningsspåret Maxwell Murder…And Out Come The Wolves. Vad som vid första lyssning kan tros vara ett strax under två minuter långt instrumentalt jam, följs vid minutstrecket av Lars Frederiksens utan tvekan bästa sångprestation.

Outgunned (Let The Dominoes Fall, 2009)

Förutom East Bay Night och Last One To Die är Let The Dominoes Fall i mitt tycke en riktig besvikelse. Men på Expanded-versionen kom räddningen genom en räcka akustiska tappningar, där denna står i en klass för sig. Ett klockrent val under en – förhoppningsvis – ljummen junikväll.

Poison (Rancid, 2000)

Låten som tillsammans med Bad Religions Sometimes I Feel Like och Millencolins Right About Now triggade mig att starta ett eget punkband. Vansinnigt härligt melodisk och medryckande. Tim Armstrong har nog dessutom aldrig sjungit med en äkthet ens i närheten av detta verk.

 

Här ser du Rancid:

21 juni – Slottsskogsvallen, Göteborg


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA