Årets bästa musikvideor enligt Anders Nilsson

Årets bästa musikvideor enligt Anders Nilsson

Utan inbördes rangordning

1. Big Wild – Afterglow feat. Tove Styrke

Regi: Vern Moen

Madonnas Ray of Light-video från 1998 har fått en uppdaterad kusin – som om Darren Aronofsky regisserade en reklamfilm för ett äventyrsreseföretag. En halvt anonymiserad Tove Styrke inspirerar till att hänga med på livets resa och upptäcka världen med egna ögon.

2. Kaytranada – Lite Spots

Regi: Martin C. Pariseau

Kaytranada följer upp drogigt släpiga Glowed Up och lyser upp tillvaron med en brutalt svängig sak. En dansande robot som följeslagare borde kunna få den mest förhärdade humanoid på topphumör.

3. Black Pink – Whistle

Regi: Seo Hyeon-seung

Det är pop att vissla, eller som Mange Schmidt skulle ha sagt: “den är giftig och den smittar ner dig”. Medlemmarna i Black Pink gör här så vitt skilda saker som att posera på en jordglob, läsa bok svävandes, tvätta (!) och pimpa ett rosa Super Nintendo. Den färgsprakande spretigheten i Whistle är oemotståndlig.

4. Princess Nokia – Tomboy

Regi: Milah Libin

Trigger-varning: det här är nog inget för de som tycker att “feminismen har gått för långt”. Övriga kan med nöje headnodda när Princess Nokia med vänner visar var indie-skåpet ska stå.

5. Lorn – Anvil

Regi: Geriko

Även om det är en rationell lösning för att bekämpa överbefolkning, verkar det inte jättelockande att vid den magiska åldern 27 låta sig lösas upp i digitala atomer. Det är vad som presenteras här, ett vackert animerat livsöde som harmonierar perfekt med Lorns sorgsna electronica.

6. Gråtdisco – Open Air

Den bortglömda kortfilmen Silent Snow, Secret Snow (Gene Kearny, 1966), baserad på Conrad Aikens novell från 1934, har fått nytt liv. För att matcha drivet i Open Air, har Gråtdisco lånat bilder från filmen och klippt om väl valda delar. Resultatet dryper av ångest och schizofreni.

7. CHINA – Wait

Regi: BABYBABY

Så här kanske det kan se ut i någons psyke. Det som händer i 2D och 3D, är förmodligen tänkt att spegla relationsrelaterade kval. I vilket fall som helst ser det helt magnifikt ut.

8. Bat For Lashes – In God’s House

Regi: John De Menil och Natasha Khan

Brittiska Bat For Lashes har en röst som förtrollar och berör. In God’s House ingår i en tragisk berättelse från konceptalbumet The Bride, där låtar och tillhörande musikvideor är tematiskt sammanlänkade.

9. The Kills – Doing It To Death

Regi: Wendy Morgan

Under Kaliforniens blå himmel utspelar sig en annorlunda begravningsprocession. Man kan tänka sig tråkigare avslut, än att till den sista vilan bli överlämnad av – förutom duon ifråga – långsamt skridande dansmän i hattar. Känslan av noir-rulle förstärks av det västernklingande gitarr-riffet.

10. Nelly Furtado – Pipe Dreams

Regi: Jake Elliott

Nelly Furtados återkomst och nya stil är så fin att man nästan börjar gråta. Det avspända lo fi-soundet i Pipe Dreams fungerar utmärkt att tonsätta grusig hemmavideo.

11. Live, Sik-K, Punchnello, Owen Ovadoz, Flowsik – Eung Freestyle

Regi: DPR

Ensam kan vara stark, men för många som lever och andas hiphop är det viktigt att ha en “posse” att luta sig mot. Detta smartphone-beväpnade gäng beter sig som skolelever med koncentrationssvårigheter. Intresset hålls uppe tack vare en föredömligt koncis låt, vars andemening sammanfattas i en Streetfighter-referens: “Home of Sagat, if you forgot that I’m hot then I'm coming at you like Hadouken”.

12. Skitzo – I know

Regi: Maine Wes

Får det lov att vara en verbal smällkaramell, med lekfullt tilltal och Snapchat-estetik? Säg i så fall hej till New York-rapparen Skitzo. Att hon säger sig vara kärleksbarnet mellan Busta Rhymes och Missy Elliott, är en klockren liknelse, även om övriga spår på The Disconnected EP inte är fullt lika charmigt galna.

13. Francis and the Lights – Friends ft. Bon Iver and Kanye West

Regi: Jake Schreier

Filmmakaren Jake Schreier kan sin sak. I en enda tagning, i en lokal som bryter bakom kulisserna-väggen, fuldansas det ömsom spastiskt, ömsom lojt. Det är självmedvetet, hipstrigt och Kanye West medverkar genom att stå och se svår ut. Hur kan man inte (motvilligt) älska det?

14. Jamie xx – Gosh

Regi: Romain Gavras

Likt det japanska samhället Sweden Hills, existerar den kinesiska Paris-klonen Tianducheng på grund av kulturell appropriering. Under stadens replika av Eiffeltornet lät regissören hundratals, välkoreograferade ynglingar dyrka en mansgestalt. Allt till tonerna av Jamie xx:s elektroniska ljudlandskap. Lika mäktigt som skruvat.

15. La Femme – Sphynx

Regi: Marlon Magnée och Aymeric Bergada du Cadet

Du vaknar mitt i natten och tycker dig se elefantmän och pyramidskallar överallt? Ingen fara, det är nog bara psych-punkbandet La Femme som satt mentala spår. Musikvideon till Sphynx är nämligen en trippig saftblandare av egyptisk mytologi, kitsch och en stor dos syra.

16. Empire of the Sun – High and Low

Regi: Empire of the Sun

Alla kan inte vara jordnära. I Empire of the Suns värld är det naturligt att lattja med surrealistiska maskiner och tillkalla New Age-are på upptäcksfärd. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att den gudalika duon befann sig i det klassiska PC-spelet Myst.

17. OK Go – The One Moment

Regi: Damian Kulash

Med sina minutiöst koreograferade musikvideor, har OK Go skapat virala succéer i ett decennium och belönades i år med en Smithsonian American Ingenuity Award i visual arts. Även om låtarna aldrig kommit i närheten av bandets finurliga, visuella konster, är The One Moment ovanligt slagkraftig i sitt stadiumrockanspråk.

18. BackWordz – Be Great

Regi: Albert Gonzalez

BackWordz verkar i periferin av den utskällda nu metal-genren; förra året bildades de minst 15 år för sent för att ha popkulturell medvind. Det finns dock något stort att upptäcka i Be Great. Effektiv klippning, ett kontemplativt mittenparti och obefintlig scenografi, gör att fokus hamnar på bandets rasande självhjälpsbudskap. Nu glömmer vi Limp Bizkit och Linkin Park en gång för alla.

19. Ghost – Square Hammer

Regi: Zev Deans

Satans förkunnare i Ghost fortsätter att leverera videokonst utöver det vanliga, helt i linje med bandets diaboliska aura. Att biografen och filmmediet har en central roll i Square Hammer, är lika självklart som att “redrum” blir “murder” baklänges.

20. The Weeknd feat. Daft Punk – Starboy

Regi: Grant Singer

Neonkors brukar förknippas med franska Justice, men här är det landsmännen Daft Punk som gästar. Att The Weeknd demolerar sin bostad med ett rosalysande kors, kan tolkas som att han gör upp med sitt förflutna. Sedan kör han iväg i natten i sin McLaren (“P1 cleaner than your church shoes”) i sällskap av en panter. Man behöver inte förstå allt. Det är riktigt snyggt och sångaren känner att han är en motherfucking starboy. Det kan räcka så.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA