By:Larm, lördag – temperaturhöjande stratosfär, "spoken world" och hin håle själv

By:Larm, lördag – temperaturhöjande stratosfär, "spoken world" och hin håle själv

Skog. Skog. Skog. Det verkar vara det som existerar på gränsen mellan Sverige och Norge när man betraktar vyn från bistrovagnens fönster. ”Ditt köp går inte igenom”, tågvärdinnans röst på tåget mot Stockholm är riktad mot en svensk kund. Troligtvis tömde Oslo hans konto. Bredvid mig står en okänd duo i tomt prat, det är ett av alla de karakteristiska samtal folk har som man vet aldrig kommer leda till handling eller förändrat beteende. Pratet handlar om det man borde, det man lite löst hoppas på, men som man aldrig sen gör.

Det lyser grönt och åter grönt från storbildskärmarna inne på O'Learys vid en av Oslos centralare gator. The Gunners möter Liverpool på Anfield. Mitt emot ett kebabhak och jag kliver in, där visar en mindre skärm samma match fast på ett utomnordiskt språk. Det som går att uppfatta av kommentatorn är två ord: ”Arsenal” och ”goooaaal”. Energi behövs inför by:Larms sista festivaldag och första konsertstopp efter matpausen denna kväll blir på Gamla, en lokal som för tankarna till teater och nostalgi, scenen är dekorerad med en röd sammetsgardin. Jag unnar mig en liten kopp koffein för 30, vilket känns prisvärt i jämförelse med kycklingkebabsrånet på 100 jävla spänn.

Jennie Abrahamson har nya albumet Reverseries i bagaget och det är också det vackra popmaterial vi får höra under hennes showcase på Gamla ikväll. Hon inleder upptrappande med To The Water och sällskap på scen har hon av tre andra musiker, ljudeffekter och elgitarr sköter hon själv.

Snabbt förstår vi att detta kommer bli en njutbar halvtimme, den hyllade skivan låter lika bra live. Höjdmässigt stiger vi ju längre in i spelningen vi färdas och det blir en spännande stund i Jennies temperaturhöjande stratosfär av pärlemormoln, för ljudbilden får det att skimra regnbågsfärgat i innerörat.

JENNIE ABRAHAMSON: ★★★★☆☆

Eftersom det är för tidigt för att helt förlora sig i flygfärder, smiter jag vidare och drar mig till minnes gårdagens norrman, han rekommenderade akten Broen så därför styrs stegen mot puben Herr Nilsen ett kvarter bort. Utanför ringlar en kort men frustrerad kö, det är fullt. Väl inne hamnar jag vid bardiskens ytterkant och under hängande ölglas skymtas bandets färgglada ansiktsdekorationer som hänger ner på ett indianliknande vis.

I festivalappen beskrivs Broen som ”a potent mix of Britpop, hiphop, acid punk, Paul Simon and spoken world with West African rhythms”, appens stavfel till trots, "spoken world" är inte helt fel i sammanhanget, för det är något med Broen som andas världens musik. En spännande förening av ljud från jordens alla hörn och diverse olika genrer, en upptäckarlust likt den hos danska Den Sorte Skole.

Spelningen är en svårbeskrivbar mix av Kate Tempest, något ursprungsfolkligt och jazzimprovisatoriskt. Vokalisten Marianna Røe är dessutom hypnotiserande på alla sätt och vis, jag kommer på mig själv att le fånigt med hakan i handen, som förälskad över hennes uppenbarelse. Kollektiv nöjdhet sprider sig och applåderna ljuder högt när Broen tackar för sig. Jag kliver ut i kylan där kön tålmodigt står kvar och ut efter mig följer ett sällskap, varav en utbrister: ”Fan va bra ass”. Och det var precis var det var.

BROEN: ★★★★★☆

Utanför Rockefeller/John Dee nickar vakterna igenkännande mot mig, jag är den besvärliga typen som (medvetet) alltid har kaffe i handen eller vatten i väskan som man inte får ta med in. Ännu en flaska får offras, men det hela tas med ett leende från båda håll. Det är något naivt gulligt men samtidigt tröttsamt sorgligt över nordisk förmyndarmentalitet, mer fylla och mer bråk har då inte jag upplevt på andra europeiska festivaler där man i väskan får ha precis vad man vill.

Från scen hörs Kattliv och Joy som tycker vi alla förtjänar en skål, jag är törstig och håller med. Scenen är stor men som alltid kan man lita på att Joys personlighet fyller utrymmet, hon hojtar till publiken: ”Ni tror jag ska bitas och det ska jag, men kom längre fram”. Publiken lyder lydigt och hon fortsätter att säga något alldeles underbart snuskigt på temat bakdel och lättövertalad. Joy M'Bathas frispråkighet är en av anledningarna till att vi älskar henne. Låtmaterialet lämpar sig som bekant för fest och avslutande Jag Har Änte Gjort Nått mynnar ut i rejv med danshjälp på scen, Joy flashar en bit av rumpan och publiken jublar.

JOY: ★★★★☆☆

Under torsdagen syntes Myra i publiken på en av kvällens hiphopspelningar, nu står hon istället på John Dees scen och vid varje mellansnack bubblar det ut ord av glädje och pirrighet. Viskmjuka och souliga singeln Hold An rivstartade Regina Tuckers karriär i höstas och det är många nyfikna på plats i publiken ikväll. Tyvärr ligger basen alldeles för högt så det är svårt att höra henne och hon hade behövt lite gäster för draghjälpens skull. Lars Vaular, vars senaste singel hon gästar, kan tyvärr inte medverka ikväll meddelar hon, Myra får därför köra snyggt sensuella Ventet På Deg med den briljanta raden ”Alla ska få, men du ska få mest” själv.

Det är inte en perfekt spelning ljudmässigt, men mycket lovande och charmerande utfört. Regina har fortfararande auran av nyligen kläckt artist, men hon visar likväl att hon klarar både lugna och upptempo beats. Rappa, det kan hon ju redan.

MYRA: ★★★☆☆☆

Festivalrapporteringen får sig en timmes paus och en avstickare till ett event av Jubel.fm på Pauls Boutique, i källaren dansar hiphoplovers sig svettiga trots den tidiga timmen. När jag vinkar hejsvejs ringlar sig kön lång utanför Paul, och vid flera barer längs gatorna ser det likadant ut, det är många partyglada i Oslo ikväll även utanför själva spelställena på festivalen.

På Rockefeller underhåller Store P och utan motstånd får min musikkritiska objektivitet malas ner till smulor för en stund, för i grund och botten är vi alla fans, och när Store P rappar ”Hun tror vi ser på stjernene, nei, det er stjernene som ser på oss” känner jag mig iakttagen från scen. Det bästa som kan hända under en konsert är när det bildas silvertrådar av ordlös kommunikation mellan artist och publik. När det känns som att en artist uppträder för alla men samtidigt också bara för dig.

Kvällen avlutas med ett nattligt besök i Kulturkirken Jakob, Purpurrpurple’s DJ-set låter som det är arrangerat av hin håle själv när kyrkan vibrerar av bas och mörka frestande tongångar. Ljudnivån är smärtsamt njutbar på gränsen till vad tre dagars festivalöron klarar av. Vid DJ-båset dyker det då och då upp dansare med krypande bläckfiskrörelser.

Prat och dryck, snarare än mat och dryck, är ett sätt att sammanfatta en festival full av musikbranschfolk. Men sanningen är nog att musik hellre än prat, mår våra öron bäst av och i vanlig ordning är det artisterna vi jämt ska tacka – för utan artister ingen festival.

Dånet i Kulturkirken Jakob har nu ljusare frekevens, danske ELOQ inleder sitt DJ-set med ”So baby if you want me, You’ve got to show me love. Words are so easy to say, You’ve got to show me love”, och visst är det väl så, handlande hellre än prat är det som verkligen betyder något. Morgondagen är ett blankt blad och vi kan alla bidra till förändring när samtalet är avslutat.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA