x

REPORTAGE: Kent – En Sista Hyllning

REPORTAGE: Kent – En Sista Hyllning

Knappt har strålkastarna kallnat på Tele2 förrän det är dags för Kent-hyllningskvällar. Detta är den andra temakvällen på två månader i Stockholm som undertecknad besöker. Och då har det bara gått dryga kvartalet sedan Eskilstunabandet lade ned gitarrerna. Ja, det finns givetvis en överhängande risk att det här sorgearbetet förvandlas till en fars. Kentkvällar varannan månad tills solen slocknar eller klimatförändringarna tar död på oss.

gallery_large

Denna gång är det popkonnässören och musikprofilen Tom Jerry Boman som tillsammans med Debaser-folket styrt upp en hyllningskväll där sex akter serverar sina egna versioner på Eskilstunaikonernas låtar. Jag vill verkligen inte göra detta till någonting det inte är; bli för högtravande. Men på lördagsmorgonen är det fortfarande oklart huruvida Debaser ska hålla stängt, som de hade på fredagen efter de fruktansvärda händelserna på Drottninggatan. Handlingar blir motstånd givet sammanhanget. Givet situationen blir något så vanligt som en spelning en ren motståndshandling.

Baren serverar ”askentiga drinkar” och på väggen projiceras en digital klocka som räknar ned (jag tror den loopar timvis) i intensivt röd färg – ungefär som på de avslutande konserterna. Drinkarna är döpta efter varje medlem i bandet. Mörk rom-mixen som heter ”Jocke Berg” verkar godast. Mer kan jag inte säkert säga, som kulturarbetare med kulturlön dricker jag ingenting annat än ställets billigaste öl. 

Det spelas bara Kent ur högtalarna före, efter och mellan kvällens uppträdanden. Det är givetvis skitkul. Nästan alla kan nästan alla låtarna. Det blir en samhörighetskänsla liknande den på en fotbollsläktare när alla skrålar med. Jag stöter ihop med några riktiga Kentultras uppvuxna i Eskilstuna, en av dem uppvuxen i självaste Hagnestahill. Visst blir tillställningen lite upphackad, när de olika banden ska gå av och på scenen. Det finns inte heller så mycket att göra åt saken, om det nu ska vara ett bufféupplägg med flera band – vilket givetvis är betydligt roligare en endast en akt.   

Först ut är Nira K i skinnpaj och solbrillor. Hon gör en av Kents absolut gnälligaste låtar, Om Du Var Här. Den är rätt gnällig också här, men snyggt paketerad i en electropoppigare version som har synthstråk lika svarta som hennes klädsel. Sedan går hon över i en av bandets bättre b-sidor, Vintervila. En låt som sträcker sig så långt tillbaka som till den tid då bandet kallade sig Havsänglar. Hon gör den grymt, med ett solitt 80-talsbeat.

Indiepopkvintetten Havet gör Revolt III i en än rockigare version än den redan rockiga urversionen. Rena punkdraget!

Tilde Hjelm har med sig Elina Ryd upp på scenen. De gör en folkig stämsångsversion av Quiet Heart från den engelskspråkiga upplagan av Hagnesta Hill. En fin tolkning och ett ovanligt låtval. Kent och allt kring dem är ett fenomen med få överraskningar. De är sämre på engelska av den enkla anledningen att de hämtar sin näring mest ur den svenska matjorden. När de skriver och sjunger på engelska så försvinner en stor del av urkraften och de blir ett band bland många andra. Med det sagt så är deras engelska låtar underskattade. Det är spännande att Hjelm väljer att göra denna fina ballad, som inte finns i svensk version.

Stockholmsbandet Runtom Knuten gör en av Kents bättre låtar, Ingenting Någonsin. I en egen garagetolkning med annorlunda takt. Det är helt fantastiskt. De lyckas väl med att ge låten sin egen prägel samtidigt som det ekar av Kent. Fredrik Atterfelt bär gitarren som Tom Morello, nästan som en haklapp. En kvinna i publiken gråter – vilket antagligen inte har någonting med gitarrposen eller rockandet att göra.

Därefter är det dags för Carolina Wallin Pérez. En riktig Kentbekanting. Utöver att hennes debutalbum bestod av covers på bandets låtar så har hon även turnerat med dem, som körsångare. Hon gör en jazzig Ingenting, med kontrabas och sådant där. Det påminner om sådana där covers som det franska musikkollektivet Nouvelle Vague byggt sin karriär på. Hon har något av en Laleh-röst, men saknar lyckligtvis de mest urspårade utsvävningarna. Tolkningen är dock rätt tråkig. Det är längesedan hon släppte sin debut, men det här med att göra innerliga och blekare versioner av andra akters låtar är urtrist. Så illa som Milows cover på 50 Cent och Justin Timberlakes Ayo Technology är det ändå inte. Det räddas faktiskt av jazzen, som ger låtarna lite spännande edge som går bortom singer-songwriter-geggan.

Avslutningen är så klassisk den kan bli: 747. Med Azure Blue. Tobias Isaksson gör låten i en burkigare och synthigare version. Det är rejält med reverb på synthhooken. Det känns som att vi befinner oss i en berghåla och den där slingan är vattendroppar som faller. Grymt! Enligt gängse festdramaturgi ska ju klimax nås i avslutningen.

Låt Kent vila nu.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA