x

"Det kommer aldrig ett nytt Metallica"

"Det kommer aldrig ett nytt Metallica"

Gång på gång har de beskrivits som samtidens Marilyn Manson. Amerikanska metalbandet Motionless In White har sedan 2010 släppt fyra album som lett till allt större turnéer. Men vilka är drivkrafterna till att fortsätta när en ständigt jämförs med något som redan gjorts? GAFFA träffade sångaren Chris ”Motionless” Cerulli på festivalen Copenhell i Köpenhamn. Det är andra gången bandet spelar i Skandinavien.

Vad har du fått för bild av länderna i norra Europa?

– Det är förjävla grymt, jag var i Stockholm tidigare i år och gjorde lite pressgrejer. Det slutade med att jag stannade två dagar extra bara för att hänga och njuta. Jag älskar att vara här, folk är så välkomnande. Jag hatar när folk är elaka utan anledning, men här verkar det vara en trend att vara trevlig. Allt är vackert också, er arkitektur. I USA ser allting likadant ut. Vi är från Pennsylvania, där har vi bara vanliga hus, berg och sjöar. Trevligt men inte så mycket att se på.

Slipknot har pratat om att energin i deras musik till stor del kommer från frustrationen kring den tristess det innebär att växa upp mitt i ingenstans. Kan du relatera?

– Jo, i början var vi riktigt uttråkade, vi kände att vi behövde komma bort och vi jobbade röven av oss för att komma ut och se världen. Att vara i ett område där det inte hände så mycket skapade en tristess som fick oss att göra saker, skapa musik, turnera. Och vi är riktigt lyckligt lottade som fått göra det.

Vad känner du om de ständiga jämförelserna med Marilyn Manson?

– Jag ser det som att det finns två sätt att se på det. Många säger det bara för att ha en anledning att ogilla oss, det är ett lätt sätt för dem. ”Varför ska jag lyssna på Motionless In White när jag kan lyssna på Manson?” säger de, men det finns också många som gillar oss av samma anledning. Det finns massor av band som låter som andra band och som jag gillar av just det skälet. Vid det här laget bryr jag mig inte längre, jag gör bara vad jag vill göra. Manson är en stor inspiration för mig och vår musik så det är helt okej att få höra det.

På tal om band som influeras av äldre band – många av de som lade grunden för hårdrocken är fortfarande huvudakter på festivaler. Ni delar scen med dem, men om fem – tio år, hur tror du att det kommer se ut då?

– Det är kul att du nämner det, jag har alltid undrat över det. Vad händer när Metallica, Slayer och alla de banden bestämmer sig för att sluta turnera? Jag känner att musikindustrin inte riktigt har tillåtit något metalband att bli i närheten av så stora. Det är ganska upprörande att Slipknot är det nyaste bandet jag kan komma på som har en tillräckligt massiv fanbase för att vara huvudakt på en stor metalfestival. Men vad händer när alla de gamla banden lägger av? Jag vet inte och det gör mig galen!

Är det musikindustrins fel alltså?

– Inte exakt, det är väl egentligen tidens fel. Det har gått så lång tid sen de första banden skapade soundet och nu är det folkets fel, folk supportar inte någon artist tillräckligt mycket för att de ska kunna bli ett ikoniskt metalband. Det finns många schyssta, stora band men det kommer aldrig komma ett nytt Metallica. Det gäller alla genrer, det kommer ingen ny Michael Jackson heller – jag tror det beror på att det finns så många artister idag. Allt som folk hör nu kommer bara jämföras med de gamla banden. Det är sorgligt att inget band jag känner till ens har kommit nära Metallicas nivå vad det gäller storhet.

Vad skulle det krävas?

– Jag tror att någon behöver göra något som ingen annan människa har tänkt på. Vi spelar musik vi älskar, vi försöker inte återuppfinna musik. Men någon som gör något helt nytt skulle kunna göra det och bli riktigt stor, nu när vi pratar om det skulle jag säga att den senaste artisten jag kommer att tänka på som verkligen revolutionerade musikvärlden är Skrillex. Det var något som ingen riktigt hade hört förut, det är vad som krävs. Coolt, fräscht, och unikt. Kanske är det vårt fel att saker stagnerar genom att vi håller oss till sådant vi gillar snarare än att försöka skapa något utanför boxen.

Ett band som Airbourne är en ren fotostatkopia av AC/DC, ändå hade de en enorm publik på Copenhell. Kan kopiering vara nyckeln?

– Det är precis som det vi pratade om tidigare, vissa hatar Airbourne av den anledningen och många älskar dem uppenbarligen. De gör väl ett ganska bra jobb antar jag men de kommer alltid bara refereras till som det där bandet som låter som Ac/dc. Det är den största tröskeln vi inte kommer över, vi kommer alltid vara det där bandet som låter som Marilyn Manson. Även om vi är en del av den nya generationen tror jag aldrig vi kommer bli lika framgångsrika eller legendariska.

Påverkar det din motivation eller har du redan accepterat det?

– Så länge vi är lyckliga med det vi gör kan jag inte klaga. Just nu förverkligar vi saker som vi bara kunde drömma om. Men jag kan ändå önska att allt som alla artister släpper i fortsättningen inte ögonblickligen bara jämförs med sådant som gjorts tidigare. Jag har verkligen velat prata ut om den här skiten länge!

Om du lever din dröm redan, vad är nästa steg?

– Det skulle såklart vara att vara huvudakt på festivaler och kunna få till en riktigt grym scenshow. Galet ljus och eld och coola grejer som Slipknot eller Rob Zombie har. Därefter kan det nog inte bli bättre för oss och än så länge har vi inte riktigt tillräckligt med fans eller pengar för att kunna göra sådant. Där är det också svårt att komma på något som inte gjorts tidigare, men vi hade gärna velat ha karaktärer som kom ut på scen till varje ny låt. Min favoritshow är Rob Zombie, han har en massa robotar och fordon på scen och jag älskar det.

Hans scenshow har jämförts med Alice Coopers. Om Rob Zombie är den nya Alice Cooper, skulle ni kunna bli Alice Coopers barnbarn?

– Definitivt, den titeln hade jag burit stolt!

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA