x

Årets bästa album – kolla in topp 10 här

Årets bästa album – kolla in topp 10 här

Kolla in plats 30 - 21

Kolla in plats 20 - 11

Det mesta får plats när vi på GAFFA sammanfattar 2017 med en albumlista. I topp hittar du en oväntat lyckad comeback, men det finns också tung black metal, harmonisk musik om svår sorg och det bästa i R&B-väg. Bland mycket annat. Här är topp tio.

10. St. Vincent – Masseduction

Sex, makt, döden och ett kraschat förhållande. Fragment av mer eller mindre sammankopplade intryck bildar en både schizofren och enhetlig, personlig och opersonlig, livshistoria. Annie Clarks massförförelse är svår att värja sig mot och nu axlar hon verkligen rollen som närmast utomjordisk konstpop-profet. (JSö)

9. Alvvays – Antisocialites

Alvvays som band och Antisocialites som album är enkelt att gilla, enkelt att umgås med. Det är musik att finnas till, musik att gräva i och känna till om man vill, men som också bara kan få vara där. med sina enkla, välsvarvade melodier och flyktiga textrader om drömsk kärlek är de just det: något att ta till när man vill fly ifrån livet och all skit som kan finnas i ens verklighet. (JE)

8. John Maus - Screen Memories

Musikaliskt låter den efterlängtade uppföljaren till 2011 års mästerverk We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves, som att Francis Bacon gjort TV-spelsmusik från 80-talet. Här finns inga subversiva uppmaningar till att döda poliser, här finns ingen Hey Moon; istället är det ett betydligt jämnare verk där samtliga låtar existerar i samma hemsökta värld. (JSö)

7. Migos – Culture

Migos syns och hörs när de vill synas och höras. De är inte bara världsstjärnor – otvivelaktigt bland de som styr hiphoppen mot främmande nya horisonter när de spelar för människor hela världar bort från barndomen i Gwinnett County, Atlanta – de är också trendsättare på flera olika kreativa plan. Januari-släppet Culture speglar allt detta och är med all rätt ett av 2017 års mest hyllade album. (ÖK)

6. Perfume Genius – No Shape

Vackert och våldsamt är två ord som förenas bäst när Hadreas försiktigt och medvetet osäkra ton sätts över kraftiga pompösa mässingsinstrument och trumslag som producerats till att låta mer skräckinjagande än fängslande. Det är melodisk poesi att reflektera över och rytmer att falla baklänges i. (JSö)

5. Kelela - Take Me Apart

Förenklat kan man kalla det retrofuturistisk musik. Kelela utforskar de marker som artister som Aaliyah, Björk och FKA Twigs sedan tidigare har byggt upp. Med Take Me Apart tas nästa steg, lika försiktigt som respektlöst. I hennes elektroniska R&B blandas den stekheta värmen med supercoola beats. Resultatet blir att din kropp faller isär, bit för bit. (DH)

4. Vampire - With Primeval Force

Vampire visar med sitt andra album förkärlek för det nördigt ockulta och With Primeval Force skulle mycket väl kunna tonsätta 20-talets expressionistiska stumfilmer. Med respektfull passning till teutonisk thrash och NWOBHM samt en förkärlek till Sarcófago, Bathory och Possessed; i en estetisk framtoning som framkallar fullmåne, spindelväv större än din hallmatta, konstant Lützendimma och öppna kistor. Vampire uppfinner inte hjulet men håller genrens fana högt och ger den en extra skjuts in i en ny era. (TS)

3. Fever Ray - Plunge

Fever Ray mildrar frånvaron av The Knife. Karin Dreijer är denna gång mer inne på upptempo och dans istället för dov mystik, men drivet, ilskan och det tydliga politiska och feministiska ställningstagandet är intakt – ”This country makes it hard to fuck”, som hon mässar i This Country. Dreijers förvrängda och plågade, samtidigt uppfordrande stämma, är fortfarande djupt magnetisk. (JH)

2. Mattias Alkberg – Åtminstone Artificiell Intelligens

Musikaliskt är det långt från förra soloplattans elektroniska dominans eller punken han gör i bandet Södra Sverige. Här är det klassisk pop och kommersiell mjukrock från sent 60-tal till tidigt 80-tal som gäller, och lugn och sansad sång. Men missta det inte för en brist på engagemang eller allvar. Det är starkare än nånsin, typ 28 skivor senare. (JH)

1. Slowdive – Slowdive

Den här självbetitlade comebacken tar varken avstamp i Pygmalion eller i bandets mer hyllade alster. Istället är det som att de tagit ett steg tillbaka och låtit sig inspireras av de som inspirerats av dem. Tagit in sin samtid och Slowdiveifierat den. Mästarna har blivit lärlingar, om man så vill.

Här finns moment av både nytt och gammalt. Beach House, Joy Divison och av något i sammanhanget så fjärran som The National gör alla sina avtryck. Valet av just Beach House-producenten Chris Coady känns förresten som ett genidrag.

Överraskningar och inspiration i all ära. Vissa delar av albumet strålar trots allt av det som vi förknippar mest med Slowdive. Varma, bländande vackra gitarrmattor ackompanjerade av Halsteds och Goswells flyktiga viskningar till stämmor beslöjar låtar som Star Roving, Don’t Know Why och Everyone Knows. Således finns ingen anledning till oro bland shoegaze-puritanerna.

Samtidigt finns här inga självklarheter och det är tydligt att Slowdive inte är här för att revitalisera gammal skåpmat. Resultatet är paradoxalt nog både betryggande och förvånande. (AB)

En spellista med tre låtar från varje skiva kommer här:

Kolla in plats 30 - 21

Kolla in plats 20 - 11


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA