x

KRÖNIKA: Musikhjälpen – det svenska folkets ruttna smak och självgodhet

KRÖNIKA: Musikhjälpen – det svenska folkets ruttna smak och självgodhet

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Man vet att det är Musikhjälpen-tider när låtar som Imogen Heaps vocoder-dränkta, infernaliskt slitna och tidsbundna sorgebarn Hide And Seek snurrar i etern. Eller när Warren G:s g-funk-mästerverk Regulate helt plötsligt ljuder en tisdagseftermiddag. För att inte tala om när A-lagarhymnen och den påstått evigt gröna Fairytale Of New York skränar från radion i tid och otid.

gallery_large

Det är 30 år sedan The Pogues och Kirsty MacColl släppte den där alternativa jullåten. Rest in peace, MacColl, som dog i en märklig badolycka för 17 år sedan. Men ärligt talat – Fuck Fairytale Of New York och (nästan) samtliga låtar på Musikhjälpens ”mest önskade låtar”-lista. Om jag inte var Svärjeovän innan så har jag definitivt blivit det nu.

Fairytale Of New York är bara käbbel. Uttjatat käbbel. Av och med Shane MacGowan, dåtidens Pete Doherty. Och precis som Pete en krånglig, överskattad och (förr) vandrande tandvårdskatastrof till snubbe. Musik blir inte bättre och mer äkta för att det är en pundande strulputte som gör den. Jag förstår att småpojkar misstar missbruk för själsdjup, men jag trodde inte detsamma gällde för småpojkar i stora mäns kroppar eller kvinnor.

gallery_large

Sedan räcker det tydligen inte att musikhistoriens mest menlösa artist Ed Sheeran spelas hela tiden och överallt i vanliga fall. Engelsmannens framgångar är inget annat än en gåta. Då är Kamferdrops bisarra, enerverande och närmast blasfemiska coverdänga betydligt intressantare. Så där kleggig och skev som populärmusik kan vara i sina bästa, eller värsta, stunder. Jag vill fortsätta lyssna och samtidigt kaskadkräkas – mycket märklig känsla.

Laleh fortsätter att låta som en lillgammal 12-åring som nyss upptäckt poesi och letar efter "sin röst". Och kärleken som berättarjaget känner i Kents Utan Dina Andetag är inte sund – den är sjuklig. Om du vill att den där sönderspelade needy-trudelutten spelas på ditt bröllop så har det inget att göra med att din kärlek är så stark – det har bara att göra med att du inte är intresserad av musik.

Popcorn? Är det jättekuligt med det där analoga, retrofuturistiska blipp-bloppandet, eller vad är grejen? Men den absoluta tiaran på den här dynghögen till topp-10-lista är ändå Disturbeds version av Simon & Garfunkels sublima tidsmarkör The Sound Of Silence. De tuffa grabbarnas cover är allt annat än sublim. Jag antar att de försöker göra för Paul och Arts låt ungefär vad Johnny Cash gjorde för Trent Reznors Hurt. De hamnar inte ens i närheten med sin machosnubbar-kan-också-vara-mjuka-version. Till och med svensk TV:s största trauma, Jay Smith, hade antagligen gjort detta bättre. Tur att det är radio i alla fall, så man slipper se denna kvartett av övervuxna Paradise Hotel-deltagare.

”Helt seriöst. Vad gör du med din göt?” För egen del så hoppas jag att någon kör upp den här topplistan i götten, så låtarna hamnar där de hör hemma. Se bara till att The Hives & Cindy Lauper och Molly Sandén inte får alltför mycket brunt på sig.

För övrigt, ska vi ha få någon reell förändring gällande ojämlikheten i världen så kommer det att krävas en radikal översyn av vårt samhällssystem. Då räcker det inte med att bekräfta sin empati och överordning genom att skänka en slant du fått över. Eller gråta. Då kommer det krävas riktiga åtgärder. Men det är i alla fall fint att människor tycks bry sig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA