x

"Internet har förändrat längden på varje kapitel"

"Internet har förändrat längden på varje kapitel"

När GAFFA når Tim Darcy är han precis klar med inspelningen av postpunk-bandet Oughts kommande album. Här pratar han om det eviga turnerandet, om skillnaden mellan solomusiken och grupprojektet och om hans nyfunna fokus som soloartist. Allt började dock med en tillbakaspolning.

Kommer du ihåg första gången du spelade musik live?
 
– Det gör jag faktiskt. Det var på ett litet café i New Hampshire [USA], jag och två vänner från gymnasiet spelade våra låtar för första gången inför en publik. Jag minns väldigt tydligt att min mamma var där för att filma det, och hon trodde att på-knappen på kameran var av-knappen och tvärtom. Så hon filmade bara de här små klippen när jag pratade mellan låtarna. 
 
– Jag hade alltid skrivit mina låtar och försökt hitta vem som helst i staden som kunde spela något instrument, och bad dem att spela med mig. Det var alla slags konstellationer. Ibland kunde jag bara hitta en gitarrist och en annan gång hade jag flera blåsinstrument. Innan det hade jag läst upp många dikter inför publik. Det blev därför väldigt naturligt för mina låtar att fokusera sig på det lyriska. Jag minns faktiskt att jag ofta försökte sjunga de dikter jag hade skrivit utan att göra dem lättare att sjunga genom att göra om dem alls. 
 
– När jag fick min gitarr lärde jag mig så många covers som möjligt, Bob Dylan, Neutral Milk Hotel och så vidare 
 
När du tänker på de första låttexterna du skrev, hur skulle du beskriva teman som fanns där?
 
– Det var ganska existentiellt väldigt tidigt. Det var någon som berättade för mig att en artist eller konstnär kan tänka på sin konst i olika kapitel och att varje kapitel varar i ungefär ett år. Det finns något i det som verkar logiskt. Nu när jag tänker på artister så verkar det som att internet har förändrat längden på varje kapitel så att säga. Det kanske beror på att man konsumerar mycket mer konst nu, men det är bara spekulativt. Men för att återgå till temat i mina första texter, så tror jag att den första handlade om en kvinna som flydde från sitt hem i någon sort livskris.
 
Vad tänker du att skillnaden är mellan de två kapitlen i ditt fall?
 
– Det är inte så hårddragen skillnad mellan kapitlen. En del av glädjen med att göra ett soloalbum för mig är att kunna gå tillbaka till äldre låtar; några av låtarna på Saturday Night är äldre än Ought. Medan Oughts låtar ofta fokuserar på samhällsbesvär, är det jag skriver för mitt solo-projekt något jag inte behöver titta utåt för att upptäcka. Det är mycket mer fantasifullt och surrealistiskt vilket jag gillar med mina tidiga texter också. Jag försöker alltid fånga en känsla som är väldigt sann, men jag lyckas aldrig riktigt göra det. Det som är mest sant sker i det undermedvetna tror jag. Så när jag försöker skriva om det blir det som en drömlik relation som jag har med verkliga känslor, om det ens låter logiskt.
 
Jag håller med, för det verkar finnas en rättframhet i dina texter med Ought som jag inte hör lika mycket här. Med Ought skriver du texter om existentiella frågor på ett nästan anti-intellektuellt sätt och repeterar ofta på vardagliga fraser och motiv. 
 
– Det är något som jag själv gillar i litteratur; när någon kan ta fram ett väldigt bräckligt litet ämne och göra det spektakulärt. I Hollywood-filmer till exempel är det skillnad mellan stora explosioner, som ju slår till mot verkliga rädslor som vi har, och en film som tar sin tid och drar med sig tittaren långsamt till ett större mål, tills man sitter där gråtande på ett flyplan. Oughts två första album handlar om att hitta den skillnaden och använda sig av enkla medel och enkla ord för att lura med sig lyssnaren till ett kraftigt känslosamt mål. 
 
På tal om det vardagliga, övervägde du någonsin någon karriär i en mindre kreativ sfär?
 
– Absolut. Jag hade aldrig några förväntningar om att tjäna pengar genom att spela musik. Även om jag var väldigt involverad i musikkulturen genom att organisera spelningar, skriva fanzine och så vidare, fanns det ändå en hyperrationell del av min hjärna som skrek att jag borde skaffa ett jobb. Det var alltid något kreativt dock. Den delen av mitt sinne har alltid varit hyperaktiv, förutom när jag är på turné och är deprimerad, vilket händer ibland.
 
– Där finns också en koppling till det vi pratade om tidigare – skillnaden mellan Ought och Tim Darcy. Med musiken på den här skivan återgår jag till något som tillåter konstnärlighet och låter konst flöda fritt på ett sätt, utan att attackera samhällsfrågor som vi gör i Ought. Vilket i och för sig hade känts rätt i dagens politiska klimat. Men jag tror att folk kan behöva konst som transporterar dem bortom vardagen. 
 
Vilken musik har den förmågan för dig?
 
– Jag har lyssna på mycket musik på sistone, jag har inte läst lika mycket. Jag vet att hon är väldigt mycket i zeitgeisten just nu men jag kan inte sluta lyssna på Alice Coltrane. Man behöver ingen koppling till Hari Krishna för att njuta av den vackra musiken, samlingen Turiya Sings speciellt. Det är ett perfekt exempel av hur musik kan transportera mig, trots att jag inte kan urskilja orden så blir jag helt tagen av allt som händer på den skivan.
 
Jag skulle vilja höra lite mer detaljerat om en av låtarna här. Saint Germain, som sticker ut från resten tycker jag.
 
– Det är en väldigt gammal låt, en av mina äldsta texter. I slutet av låten finns det en vaggvisa som min mamma lärde mig när jag var väldigt liten, en vaggvisa som skulle hjälpa mig när jag var rädd eller hade negativa tankar. Jag skulle upprepa den visan och föreställa mig en lila-färgad låga som bränner ner alla dåliga tankar. Vanligtvis så fungerade det, så det fastnade i mitt undermedvetna som en refräng. Låten i sig handlar om att glömma en person eller att släppa en traumatisk upplevelse. 
 
– Det är en ganska svår låt lyriskt sätt. Det var inte en dikt eller en låt från början, det var bara en stor text som ett dagboksinlägg nästan, som jag skulle försöka få att flyta ihop som en låt. På något sätt fick jag ihop det.
 
– Jag använder mig av automatiskt skrivande, en metod som betyder många olika saker för olika människor. Det jag menar med det är att ha en rutin där jag ska skriva inom vissa tider, och helt enkelt göra mig tillgänglig för kreativiteten. Samtidigt får jag inte tvinga fram tankar. Det har funkat för mig. Även om jag inte är en religiös person så finns det en andlig karaktär i det. Det finns en tanke med sammankoppling mellan människor som attraherar mig väldigt mycket. Att försöka känna den typen av gudomlighet är ett ständigt arbete.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA