x

Årets bästa album 2017

Årets bästa album 2017

Det mesta får plats när vi på GAFFA sammanfattar 2017 med en albumlista. I topp hittar du en oväntat lyckad comeback, men det finns också tung black metal, harmonisk musik om svår sorg och det bästa i R&B-väg. Bland mycket annat.

30. Lana Del Rey – Lust For Life

Lana ville att det här albumet skulle vara ännu mer glatt och romantiskt – och ibland lyckas hon hålla det sådär filmiskt gulligt som i Love och God Bless America. Albumet är möjligtvis hennes bästa tills dags datum. Att vara både mainstream och unik är en konst i sig – och det är någonting som 32-åringen äntligen lyckas bemästra. (SLu)

29. Makthaverskan – Ill

Med sina inspirationskällor känns de fortfarande som en smältdegel av ungdomlig indiekultur som hela tiden strävar efter att nå maximal känsloeffekt. Varje instrument känns som en förlängning av Maja Milners hyperuttrycksfulla röst som är ömsom skör, ömsom rå. Ibland uppgiven för att sedan dräpas av vacker desperation. Men oftast är den allt på samma gång. (JSö)

28. The National – Sleep Well Beast

The Nationals låtar har alltid varit varelser i skuggorna, och här fortsätter de vara det. Varelser som kryper fram ur hörnen i ditt sovrum och viskar nattens tankar som stjäl din sömn. Om bråken. Om varför allting blev som det blev. Om hur du inte känner igen de trötta ögonen i spegeln. Om hur huvudet på kudden tätt intill dig plötsligt blev en främlings. (SLi)

27. Satyricon – Deep Calleth Upon Deep

Är det insikten att dina dagar kan vara räknade som får dig att vakna upp ur livets dvala och göra revolt? Den hjärntumör som Satyr diagnosticerades med kunde ha förkortat sångarens liv men visade sig vara godartad. Detta har spelat en stor roll i duons dynamik. Satyr och Frost må hålla sig på sin egna kant av den norska black metal-scenen men har alltid varit med om att föra den framåt. (TS)

26. Vince Staples – Big Fish Theory

Ljudbildsmässigt rör det sig om elektronisk hiphop, med influenser från garage, house och techno, där musiken och texterna vävs samman till en pamflett över vår tid. Staples avhandlar kändisskap, musikindustrin och samhällets förfall. Big Fish Theory är en av årets modigaste skivor och sätter standarden, istället för att vara en del av etablissemanget. (DA)

25. Kaitlyn Aurelia Smith – The Kid

Kaitlyn Aurelia Smith leker med skogens ljud och loopar små korta sekvenser in absurdum. Som abstrakt folkmusik från 2034. Det handlar om att upprepa utan att tråka ut och däri ligger även framgångsreceptet bakom musik som både vill anamma någon form av poppig inramning, samtidigt som den ger sig själv en chans att leka fritt. (DH)

24. Ji Nilsson – Scandinavian Pain

Har ni någonsin sett en karibisk strand täckt av nysnö? Den mentala bilden som skulle genererat i miljontals likes på Instagram får beskriva Ji Nilssons musik. På ett genialt sätt lyckas hon blanda en karibisk musikvärme med kall nordisk pop. Det handlar om 13 låtar som alla delar temat ledsamhet. Många spår bygger på ett mardrömsår för Ji och det sprider sig rysningar genom kroppen. (SLu)

23. Ulver – The Assassination Of Julius Caesar

Albumet består av en samling genialiska poplåtar med ett löst koncept om Julius Caesars liv och död. Nemoralia är ett samtida Depeche Mode. Rolling Stone låter Destiny’s Child. So Falls The World bjuder på rejvig techno. Allting är naturligtvis apokalyptiskt mörkt, som alltid när det gäller Ulver. Musikkollektivet erövrar ytterligare ett nytt territorium. (JR)

22. Varg – Nordic Flora Pt. 3

Styrkan i Vargs musik är inte vad som hörs utan vad som inte hörs. Musiken fyller inte ens huvud, den får snarare sinnet att expandera. Och tankarna att sjunka djupare ner i avgrunden som öppnar sig. Det är alltså väldigt stor musik. Rumsligt sett. Men tänk inte katedral. Tänk bortglömd fabrik från kalla kriget, uppförd i sten, betong och metall. Minimalistisk, snudd på brutalistisk. (FF)

21. Moonlandingz – Interplanetary Class Classics

De mest förförda snackar om att kvartetten är det bästa som hänt Storbritannien sen skivat bröd. Och ofta kan man bara hålla med. Det är anarkistisk och kaosartad krautrock, rymdsynth och knarkpop. Och med en karismatisk sångare som Lias Saoudi når bandet ännu högre höjder. (JH)

20. Lastkaj 14 – Becksvart

Att gänget utvecklats för varje giv sedan debut-EP:n På Andra Sidan Horisonten 2004 har alltid varit uppenbart, men att Lastkaj 14 skulle leverera med sån här pondus – ett helt album igenom – det var otippat. Från Asta Kask till Radioaktiva Räker till Lastkaj 14. Svensk trall har förmodligen aldrig varit starkare. (KH)

19. Father John Misty – Pure Comedy

Det här är ett mycket mindre stilstiskt album än Honeybear – musiken är ofta ganska enkel, färre lager, färre instrument – detta till trots är det utan tvekan artistens mest maximalistiska projekt ämnesmässigt. Omfånget, självkritiken och det tunga djupet gör Pure Comedy till ett album som förmodligen sent kommer att glömmas. (JSi)

18. Thåström – Centralmassivet

Industriblues med elektroniskt groove. De där litterära referenserna. Pelle Osslers signifikativt dallrande gitarrer bakom själfull sång. Det är Joakim Thåström anno 2017, med en platta som fått namnet Centralmassivet. För bästa upplevelse: spela högt. Låt ljudbilden omsluta dig. Då är du i Berlin, där plattan är inspelad, en novembernatt när regnet piskar mot kinden. En natt du aldrig vill ska ta slut. (PB)

17. Priests – Nothing Feels Natural

De har sina fötter stadigt i Washington D.C. Mer eller mindre självvalt går de i samma fotspår som stadens tidigare musikaliska postpunk-krigare. Det är en dynamik som känns självklar och den bekräftar mer än den stjälper. I ett försök att verkligen inte snacka punk: bandets Unique Selling Point är hur de hoppar från den mest direkta punken till ren frijazz. (DH)

16. Slowgold - Drömmar

Musiken siktar oftast inte mot det storslagna, det är tvärtom för det mesta försiktigt emballerat i ett mjukt sound. Faktum är att detta är Amanda Wernes mest enhetliga verk och som också har högst återspelningsfaktor. Det samt de sagolika texterna, när produktionen låter en höra dem, utlöser stundvis känslor av att något större än en själv pågår. Något svårbeskrivet. Något vackert. Något sublimt. (JSi)

15. Hurray For The Riff Raff - The Navigator

Förutom den förträffliga och mäktiga historien så är produktionen en ren dröm. Smutsig americana blandas med latinoreferenser och klassisk rock'n'roll. I favoriten The Navigator hörs sensuella latinotrummor med bossanova och blues. Och Alynda Lee Segarra vågar släppa loss i basdrivna indieälsklingen Hungry Ghost. (SLu)

14. Gnod – Just Say No To The Psycho Right-Wing Capitalist Fascist Industrial Death Machine

Med hypnotiskt ylande gitarrer, cymbaler som låter som krossat glas och sång som ligger precis på rätt sida om galen har de skapat kanske sin bästa platta hittills. Bandet lyckas fokusera sitt malande kraut-sound till en knivspets som gör sitt bästa för att skära ett stort hål i mainstreamrocken och släppa in lite realism och mörker. (MS)

13. Arca – Arca

Arca är det som att Alejandro Ghersi lyckats fullt ut för första gången. Den klassiska skolningen, det mörka sinnet, de sällsamt ledsamma stråken och så den genialt galna producenthjärnan. Till och med en i Ghersiska mått mätt regelrätt, och underbar, poplåt som Desafío går att hitta. Så ja, allt ryms, allt har sin plats. (JE)

12. Deepchord – Auratones

Rod Modells musik är inte till för att förstå. Hans musik är, för att parafrasera Brian Eno, musik som står still. Platser att besöka och utforska. Tillstånd att uppleva. På Auratones är miljön, med Modells mått mätt, ovanligt klubbig – tillståndet mer drivande än vanligt. Det sagt, det här är omisskännligen ett Deepchord-album. Där den mesta technon driver lyssnaren framåt, driver Auratones hen in i sig själv. (FF)

11. Julien Baker – Turn Out The Lights

Hennes musik är ofantligt sorgsen, ständigt nära gränsen till knäckande på grund av hur hennes röst skär igenom luften när hon sjunger tyst och fullständigt får väggar att rämna när det närmar sig ett vrål, men också nästan chockerande hoppfullt. Hon frågar och undrar och skriker, ifrågasätter sin existens och varför hon är som hon är. (ÖK)

10. St. Vincent – Masseduction

Sex, makt, döden och ett kraschat förhållande. Fragment av mer eller mindre sammankopplade intryck bildar en både schizofren och enhetlig, personlig och opersonlig, livshistoria. Annie Clarks massförförelse är svår att värja sig mot och nu axlar hon verkligen rollen som närmast utomjordisk konstpop-profet. (JSö)

9. Alvvays – Antisocialites

Alvvays som band och Antisocialites som album är enkelt att gilla, enkelt att umgås med. Det är musik att finnas till, musik att gräva i och känna till om man vill, men som också bara kan få vara där. med sina enkla, välsvarvade melodier och flyktiga textrader om drömsk kärlek är de just det: något att ta till när man vill fly ifrån livet och all skit som kan finnas i ens verklighet. (JE)

8. John Maus - Screen Memories

Musikaliskt låter den efterlängtade uppföljaren till 2011 års mästerverk We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves, som att Francis Bacon gjort TV-spelsmusik från 80-talet. Här finns inga subversiva uppmaningar till att döda poliser, här finns ingen Hey Moon; istället är det ett betydligt jämnare verk där samtliga låtar existerar i samma hemsökta värld. (JSö)

7. Migos – Culture

Migos syns och hörs när de vill synas och höras. De är inte bara världsstjärnor – otvivelaktigt bland de som styr hiphoppen mot främmande nya horisonter när de spelar för människor hela världar bort från barndomen i Gwinnett County, Atlanta – de är också trendsättare på flera olika kreativa plan. Januari-släppet Culture speglar allt detta och är med all rätt ett av 2017 års mest hyllade album. (ÖK)

6. Perfume Genius – No Shape

Vackert och våldsamt är två ord som förenas bäst när Hadreas försiktigt och medvetet osäkra ton sätts över kraftiga pompösa mässingsinstrument och trumslag som producerats till att låta mer skräckinjagande än fängslande. Det är melodisk poesi att reflektera över och rytmer att falla baklänges i. (JSö)

5. Kelela - Take Me Apart

Förenklat kan man kalla det retrofuturistisk musik. Kelela utforskar de marker som artister som Aaliyah, Björk och FKA Twigs sedan tidigare har byggt upp. Med Take Me Apart tas nästa steg, lika försiktigt som respektlöst. I hennes elektroniska R&B blandas den stekheta värmen med supercoola beats. Resultatet blir att din kropp faller isär, bit för bit. (DH)

4. Vampire - With Primeval Force

Vampire visar med sitt andra album förkärlek för det nördigt ockulta och With Primeval Force skulle mycket väl kunna tonsätta 20-talets expressionistiska stumfilmer. Med respektfull passning till teutonisk thrash och NWOBHM samt en förkärlek till Sarcófago, Bathory och Possessed; i en estetisk framtoning som framkallar fullmåne, spindelväv större än din hallmatta, konstant Lützendimma och öppna kistor. Vampire uppfinner inte hjulet men håller genrens fana högt och ger den en extra skjuts in i en ny era. (TS)

3. Fever Ray - Plunge

Fever Ray mildrar frånvaron av The Knife. Karin Dreijer är denna gång mer inne på upptempo och dans istället för dov mystik, men drivet, ilskan och det tydliga politiska och feministiska ställningstagandet är intakt – ”This country makes it hard to fuck”, som hon mässar i This Country. Dreijers förvrängda och plågade, samtidigt uppfordrande stämma, är fortfarande djupt magnetisk. (JH)

2. Mattias Alkberg – Åtminstone Artificiell Intelligens

Musikaliskt är det långt från förra soloplattans elektroniska dominans eller punken han gör i bandet Södra Sverige. Här är det klassisk pop och kommersiell mjukrock från sent 60-tal till tidigt 80-tal som gäller, och lugn och sansad sång. Men missta det inte för en brist på engagemang eller allvar. Det är starkare än nånsin, typ 28 skivor senare. (JH)

1. Slowdive – Slowdive

Den här självbetitlade comebacken tar varken avstamp i Pygmalion eller i bandets mer hyllade alster. Istället är det som att de tagit ett steg tillbaka och låtit sig inspireras av de som inspirerats av dem. Tagit in sin samtid och Slowdiveifierat den. Mästarna har blivit lärlingar, om man så vill.

Här finns moment av både nytt och gammalt. Beach House, Joy Divison och av något i sammanhanget så fjärran som The National gör alla sina avtryck. Valet av just Beach House-producenten Chris Coady känns förresten som ett genidrag.

Överraskningar och inspiration i all ära. Vissa delar av albumet strålar trots allt av det som vi förknippar mest med Slowdive. Varma, bländande vackra gitarrmattor ackompanjerade av Halsteds och Goswells flyktiga viskningar till stämmor beslöjar låtar som Star Roving, Don’t Know Why och Everyone Knows. Således finns ingen anledning till oro bland shoegaze-puritanerna.

Samtidigt finns här inga självklarheter och det är tydligt att Slowdive inte är här för att revitalisera gammal skåpmat. Resultatet är paradoxalt nog både betryggande och förvånande. (AB)

En spellista med tre låtar från varje skiva kommer här:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA