x

KRÖNIKA: Grammis är egentligen helt värdelöst – om det inte vore för 3 saker

KRÖNIKA: Grammis är egentligen helt värdelöst – om det inte vore för 3 saker

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Ni vet början på Gwen Stefanis ikoniska What You Waiting For? där klockan tickar frenetiskt i bakgrunden. Tick tack. Lite så började min väldigt metainfuserade Grammis-upplevelse och det blev lite tematiken på hela galan. Det här inlägget sponsras av tid.

Klockan är 16:20 och pressackrediteringen stänger om tio minuter. Med flåsen i halsen bokstavligen springer jag mot Grand Hotel där jag blir stoppad av fans som står utanför för att jag autografer och ta bilder på alla kändisar. Fint. Plötsligt kommer någon fram med blocket och vill ha min autograf. Mitt huvud blev så stort att det nästan exploderade, men säkert såg jag väl ut som alla andra Söder-hipsters inom musikbranschen.

I alla fall. Nog om mig. Tick tack. Skyndar upp till röda mattan. Hälsar på journalistkollegor. Klockan har nu fullkomligen vänt från snabb till oerhört långsamt. Allt går i slow motion och ingen verkar egentligen glad för att vara där. Ett stort plus för manifestionen som kvinnlig artister gjorde för #närmusikentystnar. I övrigt var det dött och det var märkbart en blöt kväll för många hyllade artister. Vilket de givetvis förtjänar.

Dags för gala. Mitt tidigare uppblåsta huvud tas ner på jorden när alla pressgäster får sitta vid sidan av själva scenen. Som ett barnbord där de vuxna får sitta vid stora bordet. Lugnt. Lugnt. Alla journalister ser nervösa ut med glimmande ögon. Några har stressat så mycket att det... börjar lukta som en gympasal. Är det jag? Nä. Andas ut. Nu åker vi.

Emma Molin och Amanda Ooms agerar konferencierer. Drar metaskämt och driver med P3 Guld (och Hov1?). Det känns stelt. Som att de inte heller riktigt vill vara med hela vägen. Allt fortskrider och det går både oerhört snabbt och makalöst långsamt på samma gång.

Höjdpunkter. Fanns det några sådana? Jo, mammorna. Det måste ha varit rekordmånga vinnarartister som var frånvarande och inte kunde ta emot sitt pris. Istället dök mammor, systrar, kompisar och mormödrar upp för att plocka statyetten. Yung Lean, Noonie Bao, Karin Dreijer och storvinnaren Zara Larsson var alla frånvarande. Men här gjorde deras släkt verkligen galans bästa moments.

Mer meta: Alla prisutdelare metaskröt så fantastiskt mycket om när “de var nominerade typ år 1745” (*host* Tommy Körberg).

Tove Lo däremot var på plats. En applåd till Grammisjuryn som premierar ärliga och råa texter med sexuella budskap. Helt rätt.

En tillbakadragen applåd för att juryn fegar lite. När jag som musikkritiker ser hur mindre artister och band blir nominerade – och sedan inte vinner – blir jag uppriktigt ledsen. Solen, Vaz, Baba Stiltz och Loney Dear är några exempel på värdiga vinnare. Att prisa Zara Larsson känns lite... fegt. För gjorde hon verkligen Årets album? Det är mer en popularitetstävling baserat på strömmar alltså.

Nåväl.

Tårarna föll när Kenneth Gärdestad får motta Årets hederspris. Han var märkbart svag efter en lång tids kamp mot cancern och han orkar knappt lyfta upp statyetten. Jag har aldrig unnat någon en tid i rampljuset mer än just då.

Låt oss vara ärliga och säga att Grammisgalan mest är en branschfest. En väldigt, väldigt sponsrad branschfest. (Jag menar när konferencierna pekade ut en advokatbyrå och gav de rampljuset i en minut...). 

Artister vill till synes knappt vara där. Men är det egentligen så fel? För i den här kakan har jag ändå plockat ut tre anledningar till att Grammis faktiskt behövs.

  1. För fansen – de fantastiska människor som stod utanför och plockade fram autografblocken. De fantastiskt hängivna musikfansen som får upp ögonen för nya genrer och artister. Och slutligen för de som gör allt för att deras artist ska vinna priser.
  2. För de “mindre musikerna” – när Årets jazzalbum och Årets klassiska premieras så syns det ändå en så vacker stolthet i pristagarnas ögon. En ödmjukhet och en väl förtjänad present till alldeles för osynligt musikskapande.
  3. För artisterna – nåväl. Det är många som ser det mer som en superstor fest med möjlighet till att ha en jävligt kul kväll. Och låt de ha det då! Att vinna är inte det viktigaste. Det visade särskilt de manifesterande artisterna under #närmusikentystnar. Starkt! Och viktigt.

Summan av kardemumman är väl att galan kan få fortsätta vara den sponsrade branschfesten den är. Men att få en grammis är inte viktigt. Det är som de där kalendrarna som kommer gratis på posten runt varje nytt år.

Det viktigaste är ju faktiskt att våra artister får synas, höras och hyllas.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA