x

INTERVJU: Bygger nytt i allt som kraschat

INTERVJU: Bygger nytt i allt som kraschat

Med ett självförtroende på allra lägsta botten kom förändringen. Många drar slutsatsatsen att Molly Sandén nu har hittat hem, men vad betyder egentligen det?

Molly Sandén är i en övergångsfas. Nysläppta albumet Större har mottagits väl på flera håll och många är de kritiker som charmats av den moderna, välproducerade och personliga R&B-poppen som nu är på svenska. De flesta har dragit slutsatsen att Molly hittat hem i både sig själv och i musiken. Men låter man albumet snurra några varv till hörs det att Molly Sandén fortfarande är på en resa. Visst är hon på en bättre plats idag än när skivans största ångestpiller skrevs, långt nere i mörkret, men den stora behållningen i hennes nysläppta mästerverk är att hon inte hymlar om att livet inte bara är frid och fröjd. ”Alla känner mig förutom jag, jag som knappt bestämt vem jag vill va […] Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting” sjunger hon i albumets råaste och mest personliga låt, Sand.

Artisten som tidigare försökt slå i USA, tävlat flera gånger i Melodifestivalen och ständigt knippats ihop och fått tampas med jämförelserna med pojkvännen Danny Saucedo har för första gången börjat bryta sig ur de mallar hon tidigare försökt passa in i. Hennes röst kan gott och väl jämföras med världsliga storheter som Adele, och i Större har Molly sjungit in en skiva så sårbar att det snor ihop sig i bröstet när man lyssnar. Mollys ord säger mycket, men lämnar mig undrande hur hon hittade fram till dem.

– Jag började skriva skivan när jag mådde väldigt dåligt, jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde för typ ett och ett halvt år sen. Där och då fattade jag inte riktigt varför, säger hon.

“Mitt självförtroende var sämst”

Molly Sandén växte upp i rampljuset. Hon slog igenom i Lilla Melodifestivalen, fick tidigt skivkontrakt med ett stort bolag, och började formas till en helylleartist som inte skulle sticka ut på något annat sätt än med hennes fenomenala sångröst. Molly beskriver sig själv under den tiden som ung och ostabil, och i skolan blev hon utsatt för mobbning. Påfrestningen att ständigt vara omtyckt blev alldeles stor.

– Att inte känna att man var okej ledde nog till att jag skapade en artistpersona, jag ville vara alla till lags och duktig på allt. Och den har jag liksom hållit uppe sedan dess. Jag har insett att det nog var jobbigare än jag trodde.

I över tio år levde Molly med att andra hade en bild av henne som hon själv både skapat och desperat försökt leva upp till. När det till slut kom ikapp henne kom kraschen. Med ett självförtroende på allra lägsta botten förändrades hela hennes vardag.

– Mitt självförtroende var sämst. Till och med när jag skulle träffa kompisar kunde jag bli en timme sen för att jag inte visste vad jag skulle ha på mig, för att jag tänkte på vad den personen skulle tycka var snyggt. Jag blev nojig på tunnelbanan att folk dömde mig. Jag tänkte på vad jag lyssnade på för musik om det skulle höras ut. Så jävla sjukt! Det hade gått så långt i min vara-alla-till-lags-grej att jag inte visste själv vad jag ville.

Efter kraschen

Molly fick börja om. Hon stängde av sociala medier och började bygga på något nytt, något hållbart i allt som hade kraschat. Under en lång tid hade hon kämpat med att försöka skriva låtar på engelska men det drog bara ner självförtroendet ännu mer. När Molly började sätta ord på sina känslor på svenska var det något som hände.

– Jag hade så mycket att säga och det bara fylldes på med dikter och verser och refränger från ingenstans. Att vara kreativ var väldigt boostande och någonstans där började jag ta tag i mig själv och lägga ihop pusslet. Några av låtarna på plattan har jag ju skrivit när jag mått bättre, som du säkert hör. Sen finns det ändå alltid en liten underton av nånting. Ingen Som Jag tänkte jag var min gladaste och kaxigaste låt, fast läser man mellan raderna så finns det en liten oro där ändå.

På första tagningen

Större har Molly jobbat med flera låtskrivare och producenter hon känt sedan länge. Molly minns tillbaka och berättar att det i flera fall är den första tagningen av låten som har kommit med på skivan. Det som brukar vara en utdragen process i flera led kortades här ned. Den innersta kärnan av totalt okonstlade känslor som hörs så väl i varje låt nåddes omedelbart.

– Det säger väl någonting om att känslan i rummet när det skrevs var på riktigt. Det ville vi ha kvar. Det var också någonting som jag tänkt på inför det här albumet – att inte försöka låta perfekt. Tidigare har jag alltid känt att jag ska visa att jag kan sjunga i varenda rad liksom. Men chilla, jag behöver inte det. Nu handlade det mer om själva kommunikationen. Det var nytt för mig att sänka mina krav på min prestation.

Så vad säger du, har du hittat dig själv när du gjort det här albumet?

– Jag har känt väldigt mycket spridda saker men jag har också fått ur mig det på ett sätt som … den processen har varit lätt. Vissa låtar har känts så självklara och för mig är det ett litet bevis på att jag är på rätt spår just nu. Jag är i linje med min kreativa sida. Och den här offentliga personan är närmre den jag är privat nu.

Det är lätt att konstatera att din musik har förändrats. Hur har du som person förändrats?

– Jag tror att självförtroendet är en grund i allt. Det är steg ett i att våga vara mer av sig själv. Att våga göra den här musiken var ju lite som att trampa in i en annan genre. Jag tror att där krävdes det självförtroende bara, att försöka äga det och göra det till min grej.

Det är en väldigt personlig skiva, hur tänkte du inför att släppa låtarna?

– Det läskiga har varit att jag är i ett förhållande med en annan offentlig person och oavsett vad jag skriver, även om vissa grejer är förstärkta eller hämtade från ett år sen, så påverkar det förhållandet jag är i. Jag outar mina känslor och du har ingen riktig chans att säga din sida, liksom. Men jag måste göra det. Jag är så ihopknippad med min kille och hela den grejen. Jag kan inte säga något av det jag sjunger nu i en intervju för då hade det blivit en grej av det. Men bara för att det är i min musik nu känns det som att folk har lite mer respekt för det. Eller så har skvallerpressen kanske inte ens lyssnat på mina låtar.

De lyssnar kanske inte så noga.

– Nä, precis. ”Jaha, rygg mot rygg, är det på dansgolvet då?” Haha!

Vad tillför det dina berättelser att du sjunger på svenska?

– Allt! Nu tycker jag att det är konstigt när jag ens tänker tanken på att skriva på engelska. Det är inte mitt språk, jag kan ju fan inte ens prata engelska liksom. Det handlade mycket mer om att säga saker på ett coolt sätt och sen behövde man ringa upp någon och fråga ”kan man säga så här?” Det blir inte en direkt känsla. Nu har jag tagit rader från SMS, från konversationer som jag har haft. Det är bara rakt in i låten och det gjorde ju allt.

Vad har du fått för respons på den nya musiken?

– Det roligaste är när man får SMS från någon udda gammal kollega som bara ”jag skulle lyssna in din nya låt och det slutade med att jag lyssnade in hela albumet tre gånger”. Det tycker jag är coolt, att jag blivit en accepterad albumartist. Det trodde jag nog inte på. Det är ju oftast singlarna som man turnerar på och säljer sig själv med, men att få göra ett helt album och se på streamsen att det är ganska jämnt över spåren, det känns jävligt coolt.

Har du många låtar som inte kom med på den här skivan?

– Ja, det är några stycken. Och det är också första gången jag har för mycket musik. Jag är superrädd att inspirationen kommer försvinna. Jag fortsätter skriva nu som fan för att jag har ett flow. Det är läskigt när det försvinner, man vet ju inte vad man ska göra. Och jag pallar inte må dåligt igen alltså, inte på ett tag. Jag hoppas att det inte är det som måste behövas varje gång. Jag måste kunna lära mig skriva när jag mår bra också, och just nu mår jag ju ganska bra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA