x

”Man avverkar några vänner på vägen, men det kan det ju vara värt”

”Man avverkar några vänner på vägen, men det kan det ju vara värt”

– Det är svårt att vet vad som är vad, det är som en samlad mängd händelser. Det var en god vän till mig som dog under väldigt oklara omständigheter och hittades i kanalen i Göteborg. Han var indragen i missbruk och så. Han var som en bror för mig och det var väl en grej som bidrog till att skivan dröjde. Sen har jag ju fått barn också och det är lite som ett positivt trauma, ett antitrauma. Det är så jävla häftigt och man kommer i kontakt med något som är bortom idéer och får en käftsmäll, något som sätter alla ens larviga små fantasier på plats. Det är en massa olika sådana där händelser som har gett stoff till skivan, men också bidragit till att den har dröjt.

Vi sitter på en gräsmatta i Gröndal i den osedvanligt stekande majsolen och pratar. Göteborgaren Jacob Johansson är på besök i huvudstaden, bara dagar efter att En Drömd Plats har släppts. Det är Jacobs andra fullängdare under artistnamnet Det Stora Monstret. Det är lugnande att prata med Jacob, och produktionstakten känns plötsligt mer logisk. I en tid där kraven på att leverera är rent själsdödande, en tid med ett debattklimat som blivit alltmer oreflekterat känns Jacob som en antites till detta. Han talar långsamt, lugnt och tar frågorna på allvar, funderar innan han svarar. En eftertänksam människa i en obetänksam värld.

– I brytpunkten mellan den första skivan och att jag sedan skulle spela låtarna live hände det något. Det var då jag kom in i den här alltmer perfektionistiska onda cirkeln. Man kan ju värdera det som något både bra och dåligt så klart. Det blir förhoppningsvis ett starkt album, men kanske inte är så hälsosamt för alla på vägen. Man avverkar några vänner på vägen, men det kan det ju vara värt också [skratt].

Men har det blivit värre med tiden, din perfektionism?

– Nä men alltså den har väl gått upp och sedan dalat. Jag fick som någon insikt också om att det som gör att det exploderar fram nya låtar för mig, det är något som är utanför mig, något jag inte äger. Det är som en guldådra man råkar på, den här kreativiteten som är en basic del av att vara människa. Om man lämnar bilden fri från sin rädsla och sina idéer, då kan det där komma igenom och man blir en kanal för kreativiteten. Men om man däremot ska ha ett visst resultat och redan bestämt sig för att det ska låta på ett visst sätt, då stryper man ju lufttillförseln på kreativiteten och helt plötsligt målar man bara döda bilder.

– Ett album är en grej, där kan man gå in och göra och ge allt man har under en begränsad period. Om man lyckas fånga låtarna intuitivt och bara uttrycker detta ärligt. Då kan det gå fram till en annan människa även om det från början är ditt trauma du beskriver, för vi människor är så jävla lika egentligen.

Är det musiken eller texterna som tar längst tid?

– Det är musiken, helt klart. Jag har skrivit låtarna på samma sätt som vid den första skivan. Det är alltid samma process egentligen. Skillnaden är just musiken och att hitta rätt sätt att bära fram innehållet på. Jag kan ha en del grandiosa fantasier ibland, en önskan om att det ska påverka människors liv. Jag tror ju att det kan vara möjligt. Men samtidigt finns det väl någon jantelagspiska som säger att det är jävligt arrogant att ha sådana ambitioner.

När det kommer till identifikation är det nog i allra högsta grad möjligt att påverka människor. Det känns ju också som att det finns en underliggande ångestproblematik i dina texter?

– Ja så är det ju. Men det kan vara väldigt svårt att sätta ord på vad som är vad där. Alltså vad är ångest? Någon form av process som stiger fram från rädslor tänker jag. Det har man ju i olika former inför och omkring olika händelser hela tiden. Samtidigt är det jävligt spännande att försöka avslöja sina egna hjärnspöken. När man väl upptäcker dem är de genomskinliga och då blir det lättare att leva med dem. Det är en idé jag har nu, kanske till en tredje skiva. Just att fånga hjärnspöken, som Ghostbusters och spara dessa till den tredje skivan [skratt].

– Jag ser mig ju ändå som extremt priviligierad. Bara en sådan sak som att jag har ett svenskt pass liksom. Jag är inte en deppig person egentligen.

Men du iakttar ju saker och reagerar på det du ser i världen. Och så länge man gör det kan det ju vara svårt att leva ett helt ångestfritt liv?

– Ja exakt. Vem som helst som inte har skygglappar på får ju problem att leva här på jorden. Alla sådana här frågeställningar du vet, om man är en del av problemet eller lösningen. Bara en sådan här insikt som att äta kött. Det var en sak som slog mig, att jag sitter och tuggar på någons kropp. Det har jag ju vetat länge så klart, men skillnaden att veta något och att verkligen titta på det är väldigt stor. Och ju mer man observerar saker desto mer kvicknar man till och förstår hur saker och ting står till i verkligheten. Fast om en låt är bara ljus eller bara mörker, då känns det orealistiskt för mig. Det är ju en kamp mellan ont och gott och ingenting är någonsin bara det ena eller det andra.

Det finns ju en dualism i din musik där också. Det är liksom jävligt och fint samtidigt när du beskriver hur det är att vara en människa bland människor.

– Det känns jävligt fint att det går fram ändå. Alla kan inte stå på Ullevi, vara packade och skrika och bara ha det jävligt mysigt. Inte för att snacka skit om det, men det är olika för oss människor hur mycket vi klarar att tänka bort saker. Jag kan ofta känna så här att man är ju bara på besök igenom det här jordelivet, och det blir liksom som en bitterljuv upplevelse att vara människa.

Fotnot: Det Stora Monstret spelar live på Babel i Malmö lördagen den 9 juni. Fredagen den 15 juni är det releaseparty för nya albumet på Nefertiti i Göteborg. Det Stora Monstret spelar då med Örjan Högberg & Mattias Helldén ifrån Fläskkvartetten // Fleshquartet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA